Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nicklas förlängde benen – blev djupt deprimerad

Nicklas Peterson var 1,54 centimeter lång före operationen.
Foto: Privat
I dag är Nicklas nio centimeter längre än förut.
Foto: Privat
Benförlängningen visade sig bli en besvärlig process för Nicklas Peterson.
Foto: Privat
”Vid ett läkarbesök visade det sig att benen inte hade läkt ihop, bulan var mitt skenben som var på väg ut ur benet”, säger Nicklas.
Foto: Privat
Nicklas satt i rullstol under flera års tid.
Foto: Privat
”Operationerna gjorde mig väldigt låst och isolerad”, säger Nicklas Peterson.
Foto: Privat
I dag mår Nicklas bra, efter flera år av psykisk ohälsa.
Foto: Privat
1 / 7

Som 19-åring valde Nicklas Peterson att göra en benförlängning.

Efter de omfattande operationerna började en avsky mot hans eget utseende växa – ett självhat som var så pass stort att Nicklas undvek alla speglar i sin omgivning, under tre års tid.

– I min hjärna skapade jag en bild av att jag var 70 centimeter lång och hade armar som korta stumpar, säger Nicklas.

Redan när Nicklas Peterson, 37, föddes var han liten till växten. Åren gick och han fortsatte vara kortare än genomsnittet, även som vuxen.

– Jag var 154 centimeter lång. Egentligen brydde jag mig inte särskilt mycket om längden, ingen annan heller. Det var främst praktiska saker som var knepiga, så som att nå till pedalerna i bilen, eller komma åt saker på hyllor, säger Nicklas Peterson från Bredaryd.

År 2000 hörde hans mamma talas om möjligheten till benförlängning. Den då 19-årige Nicklas beslutade sig för att genomgå operationen, efter sin student. Detta var Värnamo Nyheter först med att berätta om.

– Man räknade med att jag skulle bli 14 centimeter längre. Helt ärligt förstod jag nog inte riktigt vad jag gav mig in på, jag lyssnade inte så noga och tänkte ”jaja, vi kör”. Jag trodde mer eller mindre att jag skulle kunna spela golf redan dagen efter, men så blev det inte.

Skenbenet var på väg ut

Två större operationer skulle utföras, både underbenet och lårbenet förlängdes. Men efter den första operationen kom komplikationerna. Nicklas var, och förblev under många år, beroende av sin rullstol.

– Mellan september 2000 och juni 2001 kändes det som att det flöt på bra. I juni plockades mina stödställningar av från benet, för att jag skulle kunna gå fritt på sommaren. Men då kände jag en enorm smärta i benet och upptäckte en bula. Vid ett läkarbesök visade det sig att benen inte hade läkt ihop, bulan var mitt skenben som var på väg ut ur benet, säger Nicklas.

Det tog två stora operationer, och flera mindre, för att Nicklas skulle få den längd han har i dag.
Foto: Privat

LÄS MER: Elvaåriga Lucas är kort och lycklig


Det var starten på ett år av flera mindre operationer, för att reparera det som hade gått snett.

– Jag bara väntade på att få göra min nästa stora operation. Inför den första operationen tyckte jag att det kändes spännande och mina kompisar var hemma mycket. Men sedan flyttade folk från Bredaryd. När jag skulle göra den andra kändes det inte så roligt längre och jag visste vad som komma skulle. Operationerna gjorde mig väldigt låst och isolerad.

Blev utseendefixerad

En dag satt Nicklas Peterson hemma i rullstolen och tittade på ett tv-program om korta människor. Det var begynnelsen till många år av avsky mot sin egen kropp.

– I programmet var det en kille som var 163 centimeter lång. Jag förvånades över hur liten han såg ut, och då var han till och med längre än vad jag tidigare hade varit. Där började min utseendefixering. Det var allt jag kunde tänka på, dygnet runt, säger han.

Det Nicklas ogillade mest på sin kropp var armarna.
Foto: Privat

För Nicklas kändes armarnas längd som det främsta problemet. Under tre års tid undvek han speglar helt och hållet, för att slippa se sig själv. Tankarna kändes så pass verkliga att han började tro på sin egen påhittade bild om sitt utseende, något som ledde till en djup depression.

– I min hjärna skapade jag en bild av att jag var 70 centimeter lång och hade armar som korta stumpar. Jag började dra mig undan från folk och utseendefixeringen växte. Det blev en ond spiral. Jag tänkte väldigt mörka tankar och undrade ibland varför jag överhuvudtaget levde.

Vågade spegla sig

Efter fyra år klarade den nu nio centimeter längre Nicklas Peterson av att gå och stå på egen hand, men den skadade självbilden levde kvar hos honom. Det tog lång tid innan Nicklas vågade berätta om sina självhatiska tankar för sina anhöriga, sin psykolog och för sin beteendeterapeut.

– Jag hade inte varit deprimerad förut och tänkte att det bara var att bita ihop, men så här i efterhand önskar jag att jag hade berättat om det tidigare. Jag var rädd att personen jag berättade det för skulle bekräfta mina tankar, att den skulle säga att mina armar var så korta som jag trodde.

”Jag hade inte varit deprimerad förut och tänkte att det bara var att bita ihop”, säger Nicklas Peterson.
Foto: Privat

Till slut vågade han öppna upp sig för beteendeterapeuten. Med stöd av henne vågade han se sig själv i spegeln för första gången på flera år.

– Jag hade satt på mig min finaste skjorta, jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Men när jag väl ställde mig framför helkroppsspegeln blev jag förvånad. Jag såg inte alls ut så som jag trodde, bilden i min hjärna var helt förvrängd. Jag tänkte ”så liten och ful är jag ju faktiskt inte”, säger han och fortsätter:

– På vägen hem kollade jag på mig själv i vartenda skyltfönster och undrade vad jag hade hållit på med de senaste två, tre åren. Då kom vändningen, sedan dess har jag mått bättre. Visst har det varit några dippar, men jag har också lärt mig mycket av det. När det känns som mörkast finns det alltid ett ljus att sträva mot.


LÄS MER: "Gick in i depression efter jag slutade spela"


”Alla har samma behov”

I dag arbetar Nicklas Peterson på ett företag som hjälper funktionsvarierade människor ut i arbetslivet.

– Några av våra anställda sitter i rullstol. Andra har gått in i väggen eller varit deprimerade. Jag vet hur det är att vara där och jag känner att jag kan ha en förståelse för hur andra kan ha det. Alla har samma behov av att bli sedda. Du kan aldrig se på en människa vad den har gått igenom, eller vilken ryggsäck som den har med sig.

MISSA INGA NYHETER FRÅN SYDSVERIGE – ladda ner Kvällspostens app!