Svensk pop var vid tillfället ganska snäll, det var Beatles-influenser och stämsång. I Malmö skapades något som till och med imponerade på dom vita rythm´n blues-slynglarna som spelade på klubbarna längs Wardour Street i London. Malmö var Kockum, Radio Syd, West End och Namelosers.
Våren 1965
Kolla bilden till vänster från Gustav Adolfs torg våren 1965. Den lokala rockmyten på klassisk mark. Per Arnkull i mitten som bandets dandy, rebellen Hansson till vänster och Johnny Andersson i randig tröja – prototypen för Malmös modskultur. I morgon fyller Tommy 60. Nästa månad är det dags för Johnny. Det är åren runt -65 som förändrade Malmös ungdomskultur och musiken. Namelosers var snyggast, kaxigast och larmigast. Ett av få svenska band från den här tiden som än i dag nämns med respekt. Trots ett begränsat skivsläpp, deras definitiva version av "Land of 1000 dances" lyckades inte ens ta sig in på Tio-i-topp.
Satte rockmalmö på kartan
Men Namelosers satte för alltid Malmö på rockkartan. Den hårda hamn- och arbetarstaden. Kockum och betongsossar. Som Hamburg och Liverpool. Dom visade tydligt var band som Problem och Wilmer X kom ifrån. Kläderna handlade man hos Ohlssons vid Stortorget där Åke Arenhill såg till att få in det senaste från Kings Road, Carnaby Street och Savile Row i London.
"Jag är tacksam"
Nu fyller Malmörockens Gudfader 60. Fast han är yngre än Mick, Keith och Charlie som han träffade när Stones var i Malmö och partajade hemma hos Ola Ström och hans syster Ingela på Fersens Väg i Malmö. – Jag är tacksam, jag har fått leva ett liv som är få förunnat, men det var roligare att fylla 30. Grattis Tommy! Och kom ihåg, rocken har ingen övre gräns.
