Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Miljonärsdottern
som förlorade allt

Ingegerd Engfelt framför fabriken i Fosie. Trots satsningen lyckades inte utmaningen med de japanska jättarna. Foto: Ronny Johannesson / SYDSVENSKAN ALPHA-BILD
Byggmästare William Engfelt med sin dotter Ingegerd. Fadern uppmuntrade till satsningen på Track Tape och hjälpte till med startkapital. Foto: Lennart Gullberg / SYDSVENSKAN SYDSVENSKAN BILD
Ingegerd Engfelts kamp mot japanerna slutade med ekonomiskt kaos och personlig tragedi. Foto: Staffan Johansson

Ingegerd Engfelt var byggmästarens rika dotter som skulle ta världen med storm på egna ben. Kassettdrottningen från Malmö utmanade de japanska jättarna och satsade allt. En satsning som slutade i en stort uppslagen konkurs och flykt. Fallet blev högt och Ingegerd Engfelt krossades.

– Så många svek som hon blev utsatt för det får man leta efter. Så det finns en förståelse till varför hon inte ville leva längre, säger vännen Johann Fröhling.

Hon ärvde 80 miljoner och satsade allt på att utmana de japanska jättarna. Ingegerd Engfelt blev "kassettdrottningen" med hela Sverige. Nu berättar Kvällsposten historien om byggmästardottern från Malmö som kämpade, men blev sviken och krossades.

William Engfelt var en av flera privata byggmästare som lyckades bygga upp både ett imponerande fastighetsbestånd och en ansenlig förmögenhet i Malmö under mitten och senare delen av 1900-talet. Enligt uppgift ska han dock ha hållit en ganska låg profil och kunde till exempel själv dyka upp med skruvmejsel om något behövde fixas i husen.

"Jag är inte bra på att göra barn men jag är en jävel på att göra kassetter"

Dottern Ingegerd växte upp med vetskapen om att det fanns pengar på banken och en vilja att åstadkomma någonting själv. Men där pappan hade satsat på trista fastighetsaffärer ville dottern bryta ny mark. Ingegerd Engfelt var en av många ungdomar som fått upp ögonen för meditation på sent 60- och tidigt 70-tal. Som förmögen västerlänning blev hon upptagen i den innersta kretsen kring popgurun Maharishi Mahesh Yogi och TM-rörelsen (Transcedental Meditation). Det var från personer i TM-toppen som Ingegerd Engström fick idén till sin nya satsning.

Hon blev kassettdrottningen från Malmö.

– Hon brukade säga det till mig att Ingemar, jag är inte bra på att göra barn men jag är en jävel på att göra kassetter, säger Ingemar Olander som var med på Track tape i Fosie från starten 1981.

Ingemar Olander var med från start i Track-fabriken i Fosie och var fackligt engagerad. Han var med och försökte rädda produktionen efter konkursen. Foto: Privat

Då hade han varit på Cementa i tolv år och kände att det var dags för någonting nytt. En nystartad kassettbandsfabrik lät spännande.

Ingemar Olander har, precis som många andra svenskar som var unga vid den här tiden, fortfarande några ouppackade Track-kassetter kvar i någon låda i källaren. Ett faktum som är betecknande för företagets historia

Tekniken är, så att säga, överspelad vid det här laget men på den tiden var det självklart att tjonga in ett band i kassettdäcket eller bilstereon och trycka på play. Färdiginspelade kassetter sålde som smör på bensinmackarna, kidsen gjorde piratkopior på lånade skivor eller satt andäktigt med fingrarna på record-knappen när när radiostationerna började pumpa ut hits i etern.

"Hon skulle framåt, inget skulle stoppa henne"

Branschen dominerades av japanska företag som Sony, Maxell och TDK. Teknikjättar som hade råd att satsa på utveckling, distribution och att behålla greppet om branschen. Och nu skulle alltså de utmanas av en ung tjej från Malmö med stort självförtroende och stora planer.

– Jag vet att hon sökte något statligt bidrag i början men fick avslag. Det avslaget ramade hon in och satte upp i foajén. Hon var mycket så. Hon skulle framåt, inget skulle stoppa henne, säger Ingemar Olander.

"Vi skulle hitta på ett namn, utforma designen och presentera en lanseringskampanj"

Men i sagan om Track tape är det inte så mycket kassetten som fastnat i det allmänna medvetandet som reklamkampanjen. Det här utspelade sig på den tid då reklammän nästan betraktades som konstnärer och Ingegerd Engfelt vände sig till det bästa alternativet som fanns. Åtminstone enligt copywritern Larz Lundgren som på den tiden var ung och lovande på reklambyrån Arbmans i Malmö. Dessutom höll han på med närradiosändningar i The Lars Lazy show och hade fingret på samtidens puls. Larz Lundgren var helt enkelt hipp och tillsammans med Art Directorn Anders Wester fick han nu uppdraget av byrån att lansera det nya, ännu namnlösa, kassettbandet.

– Hon tyckte vi verkade trevliga och intressanta. Vi skulle hitta på ett namn, utforma designen och presentera en lanseringskampanj. Det skulle vara någonting man la märke till. Det visste hon att man fick på Arbmans, säger Larz Lundgren.

Ingegerd Engfelts kamp mot japanerna var välbevakad av massmedia. Foto: Staffan Johansson

Reklammännens bidrag blev djärvt. Namnet hittade Larz på branschuttrycket Track (spår) som redan stod tryckt på lp-konvolut och kassetter. Copywritern tyckte att det låg bra i munnen och ringde upp sin arbetsgivare för att pitcha förslaget.

– Hon sa bara 'Track, det låter tufft, det tar vi!' Svårare än så var det inte att övertyga henne.

Anders Wester tog itu med utformningen och vände och vred på namnet. A: et i mitten av TRACK blev ett perfekt fönster.

– Allting blev en enhet som såg ut som något helt nytt. Det var jävligt snyggt. man hade aldrig sett något liknande, säger Lars Lundgren.

Reklammännen introducerade också en nyhet som utmanade alla rådande konventioner. De vanligast förekommande kassetterna på marknaden såldes i 90 eller 60-minuters längd. Men grejen var att en normal lp-skiva var ungefär 40 minuter lång. Så det blev antingen tid över på 90-bandet eller så fick skivan inte plats på 60-bandet (med undantag för till exempel punkbandet Ramones skivor som klockade in på halvtimmen).

Arbmanteamet kom fram till att Track-banden skulle vara 80-minuter långa.

– Så att man fick plats med en lp-skiva på varje sida. Vi tyckte att det var genialiskt.

Reklambyrån valde att vinkla kampanjen enligt David och Goliat-modell. Ingegerd Engfelts lilla fabrik i Fosie mot bjässarna i Japan. Det skulle vara stöddigt och vågat.

Resultatet blev en kampanj där stereotypa japaner (till exempel sumobrottare) blev upplysta om att det fanns en ny spelare på marknaden som var redo att ta upp kampen. Kampanjen hade antagligen orsakat ett ramaskri i dag men på den tiden hade den avsedd effekt med helsidor i kvällstidningarna och till och med i branschtidningen Billboard.

– Track utmanade ju hela kassettindustrin. Vi ville visa att vi vågade och väcka förväntan, säger Larz Lundgren som har åtskilliga bevis för kampanjens slagkraft i de guldäggsböcker som finns noggrant instoppade i bokhyllorna i lägenheten vid Pildammarna i Malmö. Guldägget är reklambranschens egen Oscarsgala och Track tape gjorde intryck på juryn.

Ingegerd Engfelt framför fabriken i Fosie. Trots satsningen lyckades inte utmaningen med de japanska jättarna. Foto: Ronny Johannesson

Efter den massiva kampanjen var förväntningarna på banden höga. Reaktionerna när kassetterna väl kom ut i handeln blev ett dråpslag.

Det lät helt enkelt inte tillräckligt bra. Banden gnisslade och diskanten drunknade i mellanregistret. Även branschtidningarna sågade Track-kassetten. Förutom ett par som gav höga betyg. Enligt väl insatta källor hade dock direktör Engfelt skickat dem Sonyband med Trackskal att bedöma.

Men kvaliteten på banden var tydligast för hifi-nördarna med dyra anläggningar. Kassetterna funkade bra i köksbandaren, menar Larz Lundgren.

– Jag tror inte min bandspelare var tillräckligt bra för att man skulle uppfatta de här problemen. Fast jag tyckte det lät lite burkigt. Men jag hade en kompis som sa att han tyckte dom var skitbra: för det är ju så jävla bra bas. Och det är klart, diskanten var ju väck.

"Folk ville liksom inte bli lurade en gång till"

Ryktet om det burkiga ljudet skulle visa sig starkare än Sumobrottarna i reklamkampanjen. Ingegerd Engfelt pumpade in pengar från den egna förmögenheten i företaget för att komma till rätta med problemen. Enligt uppgift hade Ingegerd Engfelt ärvt 80 miljoner kronor från fadern som dog 1982. Åtminstone 50 miljoner av dessa gick in i kassettfabriken.

Och banden blev bättre men då var skadan redan skedd.

– Folk ville liksom inte bli lurade en gång till, säger Larz Lundgren.

Direktören själv kände pressen och tillbringade kvällar och helger på fabriken, men det började bli längre och längre mellan betalningarna till både Arbmans och andra leverantörer.

Larz Lundgren 2005 med egna boken "Var snäll och köp" om den svenska reklambranschen. Foto: Lasse Svensson

De anställda på fabriken upplevde att de var motarbetade från alla håll men det var också en faktor som svetsade dem samman. Ingemar Olander berättar om en chef som visserligen höll sig på kontoret men som alltid var öppen för att prata.

Det mesta handlade om jobbet men arbetaren på golvet fick också en känsla för den privata Ingegerd Engfelt. Eller åtminstone en bild av hennes värld. Han berättar till exempel att han fick i uppdrag att köra hem en Jaguar som tillhört hennes pappa till huset i Limhamn. Jaguaren hade stått på parkeringen i Fosie till ingen nytta. Så Ingegerd Engfelt, som hade en egen Jaguar, tog täten och sa åt Ingemar att hänga med.

"De var fulla med pengar. Det var hur mycket som helst"

– Och då ska du veta att hon var en jävel på att köra. Hon tog ju refugerna på den sida som passade henne, säger Ingemar Olander som hängde på bäst han kunde även om han var ovan vid automatlådan.

– Men jag körde efter henne och kom ifatt ute i Limhamn där hon bodde. När jag gick ut ur bilen såg jag att det låg några bärkassar som hade vält bak i bilen. De var fulla med pengar. Det var hur mycket som helst, jag kunde inte fatta det.

– Jag började plocka upp för att lägga i kassarna men Ingegerd sa bara "Äh, skit i det, jag ska ändå köra undan bilarna". Så hon saknade inte pengar.

Ingegerd Engfelt med sin far William. Foto: Lennart Gullberg / SYDSVENSKAN SYDSVENSKAN BILD

Ingegerd Engfelts förmögenhet var å ena sidan grunden till hennes självförtroende och samtidigt socialt begränsande. Hon berättade att hon gärna höll fester i något av husen i antingen Limhamn, Höllviken eller Skanör. Och där kunde det dyka upp gäster som hon inte hade en aning om vem det var.

– Hon sa till mig att hon har inte har en riktig kompis att lita på. Det är så när man har pengar. Hon var nog väldigt ensam.

Men även om kassettdrottningen var medveten om att hennes förmögenhet kunde locka nya bekanta var det inget som hindrade henne från att bjuda flott när tillfälle gavs. Det gällde både vänner och anställda.

"Då hade tidningarna ringt och frågat om vi hade gått i konkurs"

Det var också därför som Ingemar Olander blev så förvånad över hennes beteende sista gången de sågs, kring Lucia 1984.

– Vi frågade om vi inte kunde få köpa juldekorationer, ljusstakar och stjärnor att ha i fönstrena för att få det lite hemtrevligt på fabriken. Då sa hon bara att "här ska min själ inte sättas upp något" och så gick hon igen.

Personalen salade ihop till egen juldekoration men det var det sista de såg av sin direktör. När de kom tillbaka efter julledigheten ringde Engfelts sekreterare till Ingemar Olander och bad honom samla ihop personalen i köket.

Var fanns Ingegerd Engfelt?

– Då hade tidningarna ringt och frågat om vi hade gått i konkurs. Och när sekreteraren kollade det med länsstyrelsen så stämde det.

Konkursen var hett stoff för tidningarna. Track tape var hårt profilerat och nu rämnade bygget. Och var fanns Ingegerd Engfelt?

Jakten på kassettdrottningen blev en följetong i tidningarna. Kvällsposten kunde tidigt rapportera att Engfelt deltagit till en TM-konferens i Amsterdam ungefär vid samma tid som nyheten om konkursen briserade. Och den sidan av Ingegerd Engfelt hade inte arbetarna på fabriken eller hennes affärskontakter känt till tidigare.

Men det var i den miljön som Johann Fröhling lärt känna henne i Malmö.

– Vi var meditationslärare båda två och blev väldigt goda vänner, säger Johann Fröhling.

Kassettdrottningens landsflykt blev en följetong i de svenska tidningarna. Kvällsposten 17 januari 1985.

– Vi hade kul i rörelsen, det var vårt gemensamma mål, det var vår passion.

Johann Fröhling berättar att Ingegerd Engfelt ingick i Maharishins mer prominenta entourage.

– Hon var en av de hundra miljonärer som han hade omkring sig när han reste runt i världen och väldigt nära honom personligen. Det var inte många som hade förmånen att ingå i den innersta kretsen.

Han bekräftar att idén till Track tape kommit från andra medlemmar i TM-rörelsen som uppmuntrade henne att satsa, de sade sig ha expertkunskaper, enligt Johann Fröhling.

– Jag var ständigt nej, nej, nej. Gå inte in i det där, men hon ville inte lyssna på det örat. Men jag var en av de få som kunde säga sådana saker till henne. Hade någon annan sagt det hade hon blivit vansinnig.

Konkursförvaltaren Leif Ljungholm.

Fröhling var en av de få som hade kontakt med Ingegerd Engfelt under landsflykten och han fick också nycklar till hennes hus och fullmakt som ombud.

– Hon ville bara springa från allt och undvek all kontakt egentligen, säger Johann Fröhling.

"Man slaktade hennes tillgångar."

När han låste upp dörrarna till villan låg räkningarna i drivor på golvet och presskåren hängde på låset. Kronofogden skulle ha sitt. Johann Fröhling gjorde vad han kunde för att rädda vad som räddas kunde.

– Man slaktade hennes tillgångar. Det enda jag lyckades rädda kvar var hennes personliga tillhörigheter från villan. Dem lagrade jag i en lokal. Möbler, kläder, tavlor...ett bohag helt enkelt, som kronofogden inte kunde ta.

 

Samtidigt som huggsexan om de Engfeltska tillgångarna pågick befann sig kassettdrottningen på resande fot över världen. Ingegerd Engfelt hann med nedslag i till exempel Bali, Seychellerna, Holland, USA och Australien under landsflykten.

– Jag vet att hon jobbade som journalist i Australien, jagade kändisar och oegentligheter. Det var hon nog bra på, hon var ju väldigt framåt hela tiden.

Förutom Johann Fröhling lyckades även konkursförvaltaren Leif Ljungholm spåra upp Engfelt för att reda ut röran hon lämnat efter sig. Han visste var hon brukade semestra över vintrarna och genom kontakter i International Bar Association kunde Leif Ljungholm komma fram till en adress och ett telefonnummer.

"Hon var väldigt misstänksam till en början, kände sig jagad"

Ingegerd Engfelt var förvånad över att någon lyckats hitta henne och var inte alls intresserad av att återvända till Sverige för att svära konkurseden. Hon vågade inte ens sätta sig på ett plan av rädsla för att bli igenkänd av andra svenskar.

– Hon var väldigt misstänksam till en början, kände sig jagad, säger Leif Ljungholm.

Konkursförvaltaren talade åtskilliga gånger med Engfelt mot löfte att han inte skulle avslöja hennes vistelseort. Ett löfte han aldrig bröt. Men eftersom Ingegerd Engfelt, trots påtryckningar, vägrade återvända till Sverige fick Leif Ljungholm trolla fram ett alternativ. Lösningen blev att kassettdrottningen flög till Oslo och svor eden på svenska ambassaden i närvaro av konkursdomaren och en representant för tillsynsmyndigheten.

– Jag tror det är enda gången det har hänt i svensk konkurshistoria, säger Leif Ljungholm.

TM-rörelsen räknade många kändisar och förmögna människor till medlemmarna. Förutom Ingegerd Engfelt fanns bland andra Beatles i kretsen kring Maharishi Mahesh Yogi. Foto: AP

Under tiden i landsflykt hade Ingegerd Engfelts tillgångar magrat ytterligare. När Ljungholm gick igenom räkenskaperna fann han bland annat att hennes aktieportfölj minskat väsentligt i värde i hennes frånvaro.

– Det var lite märkligt. Hennes aktier hade alltid sålts till lägsta kurs och när det var köp så var det högsta kursen som gällde. Hela tiden det mönstret. Jag hävdade i skadeståndsanspråken att man hade använt hennes portfölj som regleringsportfölj för andra viktigare kunder, säger Leif Ljungholm.

– De bestred ju detta naturligtvis men jag kommer ihåg att vi blev rätt nöjda till slut.

Konkursförvaltarens bild av Ingegerd Engfelt har bleknat med åren. Men han minns att hon var väldigt rationell och klar när det gällde de rent kamerala bitarna av konkursen.

– Sedan var hon mycket besviken men det är man van vid i de här situationerna. Man söker ofta andras fel.

"Hon blev väldigt deprimerad, till slut gav hon helt enkelt upp"

När dammet från konkursen hade lagt sig var Ingegerd Engfelts förmögenhet borta och fastigheterna hon ärvt av sin far i andras händer.

Kassettdrottningen försökte börja om på ny kula och fick bo på Conny Larssons behandlingshem i Valdemarsvik. Conny Larsson hade även han varit engagerad i TM-rörelsen som sekreterare åt Maharishin. En erfarenhet som han bland annat har beskrivit och gjort upp med i böckerna "Beatles, Maharishin och jag" och "Bakom Clownens mask".

Han berättar att Ingegerd Engfelt försökte komma på fötter och att hon bland annat fick jobb på en revisionsbyrå i Norrköping. Dessutom hade hon inlett en relation med en man hon träffat på behandlingshemmet. Samtidigt försökte hon ta upp kontakten med Maharishin igen. Conny Larsson hörde samtalet.

– När han hade fått reda på att hon var ruinerad och blev jagad världen över så ville han ju inte ha med henne att göra. Han bara la på luren. Det var då hon liksom riktigt damp i golvet, säger Conny Larsson.

Förhållandet med pojkvännen och jobbet på revisionbyrån sprack. Ingegerd Engfelt fick hyra en lägenhet i Stockholm i andra hand av en TM-bekant och jobbade bland annat som meditationslärare. Men det var en stukad kvinna som flyttade in, menar Conny Larsson

Kvällspostens löpsedel 14 augusti 1989.

– Jag försökte hålla henne vid gott mod under tiden hon var i Stockholm och det gick ju inte så bra. Hon blev väldigt deprimerad, till slut gav hon helt enkelt upp.

Conny Larsson berättar att vännen brukade ringa honom från en telefonkiosk nere vid en lekplats. Hon sa aldrig vem det var men han hörde på andningen att det var hon.

– Jag frågade alltid: "Ingegerd är du där?"

Samma sak hände på sommaren 1989. Conny Larssons telefon ringde och det fanns ingen i andra änden. Bara ett ljud som Conny Larsson inte kunde identifiera.

– Jag förstod ju ingenting så jag la ju på. Efter ett par veckor ringde en före detta TM-lärare och frågade om jag hade hört något från henne.

När de sökte efter henne fann de ett efterlämnat brev och polisen bekräftade senare att man funnit hennes kropp.

– Det chockade oss alla naturligtvis för det var ju inte första självmordet inom TM-rörelsen, säger Conny Larsson.

– Det är en väldigt tragisk historia över huvudtaget. Jag förlorade en mycket nära vän.

"Det var precis som att någon inte ville att det skulle komma i gång"

I fabriken där Ingegerd Engfelt skulle utmana japanerna jobbade Ingemar Olander vidare. Nu för cd-plant som flyttat in i lokalerna. När TePe tog över hängde Ingemar Olander med och där är han fortfarande några dagar i veckan efter pensionen i somras.

Han kan fortfarande fundera över varför Ingegerd Engfelts satsning inte gick hem. Att Sverige införde skatt på kassettband året efter att Track drog i gång spelade så klart in, men Ingemar Olander menar att det fanns krafter i rörelse som till varje pris ville kväsa den svenska uppstickaren.

Banden blev ju bra och hade kunnat ge japanerna en match.

– Det var precis som att någon inte ville att det skulle komma i gång.

 

Följ Kvällsposten på Facebook och Twitter – där kan du diskutera och kommentera alla våra artiklar!​