Mia Regnér och hennes make träffades i början av 1980-talet och var tidigt överens om att de ville ha barn. Många barn.
Men samtidigt som allt fler människor i parets närhet blev gravida fortsatte plussen på stickan att utebli.
– Jag vet inte om man var ignorant eller naiv, men vi fattade liksom inte, säger Mia Regnér.
Paret fortsatte att försöka på egen hand och först flera år senare, 1988, kom förklaringen. Mia var infertil. En obehandlad klamydiainfektion hade skadat hennes äggledare.
– Det var en fullständig kalldusch. Vi var inte alls förberedda för detta och jag såg det som en bestraffning. Just den mentala biten var fruktansvärd
Kände sig som boven
Då var den ofrivilliga barnlösheten inget hon direkt pratade om, inte ens med de närmaste vännerna - delvis för att de aldrig frågade.
Och även om hon och maken pratade mycket om sin situation, kände sig Mia Regnér mest som boven i dramat eftersom problemet låg hos henne. I sina mörkaste stunder kunde hon tycka att det vore bättre om maken lämnade henne för någon som kunde få barn.
- Jag ville ju inte fördärva hans framtid eftersom jag tyckte att det var mitt fel att jag levt ett slarvigt liv som ung. Men det var inget jag sa högt.
Trots bakslaget gav paret inte upp drömmen om barn.
De gick igenom otaliga IVF-behandlingar, som Mia Regnér beskriver som ett rent helvete. Varje misslyckad befruktning blev också ett nytt bakslag. Själv trodde Mia inte heller riktigt på metoden, i hennes huvud var hon ju fortfarande bestraffad, men lyckades ändå kämpa vidare tack vare sin stöttande make.
– Han hade någon slags vision och såg en bild av en liten pojke. Hade det inte varit för honom hade jag gett upp för länge sedan.
Har två barn i dag
Och på det sjunde försöket lyckades det - även om den efterföljande graviditeten inte skulle bli någon dans på rosor.
– Även när jag var gravid var jag säker på att jag var bestraffad så jag trodde att jag skulle få missfall hela tiden och hade konstant ångest. Inte ens när jag hade honom i mina händer trodde jag att han skulle överleva.
Förutom sonen som föddes 1994 har paret även en adoptivdotter från Thailand. Med facit i hand kan Mia Regnér vara tacksam för att hon fått göra en resa hon aldrig hade fått göra annars.
– Jag har fått insikt i en värld som många andra inte får. Jag har lärt mig så förbannat mycket, säger hon.
Tidigare i år gav hon också ut en bok i ämnet. Hon beskriver " 'Jag vill ha barn!' : Hur man kan hantera att inte kunna få barn" som boken hon hade velat ha när hon var mitt i stormens öga. En slags självhjälpsbok och handlingsplan.
I dag möter hon också en mängd människor som befinner sig i exakt samma situation som hon gjorde. Som lärare i "Obligatorisk föräldrautbildning" - som är obligatorisk för alla som vill adoptera - möter hon par som tänker precis de tankar hon själv tänkte som ofrivilligt barnlös.
Tillsammans i en grupp på runt tio personer pratar de om det där som människor vanligtvis aldrig pratar om.
- Vi delar med oss av våra innersta, mest destruktiva tankar som man inte får lov att ha. Kanske tänker man att man inte är en värdig förälder, att man är avundsjuk på andra och funderar på att stjäla ett barn eller mörda för att få ett barn. Men vi måste ju höja ribban lite. Det finns inga tabun. Du måste få tänka precis vad du vill, säger Mia Regnér.
Trots att det gått nästan tjugo år sedan hon själv var mitt i allt upplever hon att paren möts av samma problem nu som då. Samtidigt som tekniken och det medicinska går stadigt framåt tycker Mia att det mentala fortfarande glöms bort. Hon anser att sjukvården borde vara bättre på att fånga upp och förbereda par som ska genomgå exempelvis IVF.
– Problemet är att man jobbar med kroppen men inte med huvudet. Allt vad tekniken kan göra är en sak, men hur vi hanterar det mentalt en annan.
Forffarande stor tabu
Problemet, säger hon, är att ofrivillig barnlöshet i många fall ses som ett lyxproblem, trots att många drabbade lider enormt.
– I vissa fall har folk mått så dåligt att de har tagit sina liv.
Hon tycker också att det är viktigt att våga prata om ofrivillig barnlöshet kanske redan med barn i skolålder. Att informera unga om att dolda könssjukdomar kan leda till sterilitet och att det faktiskt inte är någon självklarhet att det är möjligt att skaffa barn.
– För unga människor är det oftast så självklart att man kan skaffa barn. Egentligen är det ju ett under att det ska bli ett foster, säger Mia Regnér.
Än i dag upplever hon att ofrivillig barnlöshet är ett tabu på samma sätt som döden eller oliktänkande.
– Det är lite jobbigt och svårt och jag tror också att många är rädda för reaktionen. Men bygger vi upp barriärer och murar blir vi väldigt ensamma. Jag tror det är bättre att gråta och skrika och gå med plakatet att jag kan inte få barn. Vi måste avdramatisera det.
