Den firade tv-stjärnan har ett minst sagt imponerande cv. Hon har 50 huvudroller på Malmö opera och har regisserat operor, musikaler och klassiska dramer.
Marianne Mörck har dessutom varit med i flera svenska långfilmer och spelat rollfiguren Ebba i mer än 30 Wallander-filmer.
På senare tid har den skånska aktrisen dessutom blivit extra folkkär genom medverkan i både "Stjärnorna på slottet" och "Bonusfamiljen" i SVT.
Men i bakvattnet har hela tiden funnits Marianne Mörcks mörka barndom - där hon blev bortadopterad redan före födseln.
Skånsk dokumentärfilmare
Mycket av det finns med i den nya film som den skånska dokumentärfilmaren Pernilla Hultén och hennes produktionsbolag Limestonefilm gjort.
”Pärlemor – Mother Of Pearl” handlar om Marianne Mörcks liv från sjukvårdsbiträde till opera-primadonna. Filmen tog tre år att göra och får premiär på biografen Spegeln i Malmö den 10 februari.
– För alla som sett Marianne Mörck live på scen någon gång är hon Malmös primadonna, säger Pernilla Hultén
Filmen är 1,5 timme lång och kan betraktas som ett hyllningsporträtt till en enastående skådespelare.
Det är en film som i många takter spritter av glädje och livslust.
Men filmen sveper även över Marianne Mörcks mörka barndom, där hon blev bortadopterad före födseln och tvingad till ett liv hos en sjökaptensfamilj i Göteborg hon inte själv ville ha.
Dröjde 14 år
Först vid 14 års ålder lyckades hon ta reda på vem hennes biologiska mamma var.
– Jag kom till ett hem jag inte var ägnad åt. Det var parkettgolv, lackskor och fina kläder, säger Marianne Mörck själv.
Hon beskriver adoptionsföräldrarna som stränga. Hennes mamma tittade på kompisarna så de var rena innan de släpptes in för att leka med Marianne.
Och det var det inte meningen att hon skulle hamnat hos just den familjen heller.
– Mina föräldrar skulle egentligen hämta ett annat barn på BB. Men jag måste ha dansat rumba redan då så de bytte och tog mig i stället.
I filmen berättar Marianne att hur känslorna saknades i hemmet. Det var ett hem utan kärlek och befriat från sång och musik. Marianne var överbeskyddad och kände sig inlåst.
– Jag ville sjunga och leva. Men det kändes som att jag bara levde på adoptionsföräldrarnas utandningsluft.
I tonåren tvingades Marianne in på en utbildning till sjukvårdsbiträde. Först långt senare lyckades hon kasta loss och lägga an på sin konstnärliga sida.
Är en överlevare
– Jag visste att jag var en överlevare, säger hon krasst. Alla människor kan. Det är bara att slänga sig ut och våga.
Men livet som bortadopterad har hela tiden präglat hennes liv.
I alla tider har Marianne Mörck haft uppfattningen att hon blev bortlämnad för att hennes biologiska mamma riskerade få sparken som hembiträde, om hon valde att behålla barnet.
När filmaren Pernilla Hultén tar med Marianne Mörck till stadsarkivet i Göteborg för att läsa adoptionspappren ser hon helt nya uppgifter.
För det första var hon fosterbarn under de första åren. För det andra ska det ha varit föräldrarnas relation som ledde till att hon blev bortadopterad.
Grät mycket
Uppgifterna får tårarna att rulla nedför kinderna.
När Marianne Mörck i tonåren konfronterade sina adoptivföräldrar om vem hennes riktiga mamma var stod barnavårdsnämnden i farstun nästa dag.
Först i vuxenlivet fick Marianne Mörck kontakt med sin biologiska mamma, som under en tid fortsatte att amma sin bortlämnade dotter på barnhemmet.
– Då sa hon att hon gråtit så mycket att jag fått mer i mig av hennes tårar än av sin modersmjölk.
I filmen ringer Marianne Mörck upp sin biologiska mamma. Det blir ett tårfyllt samtal.
– Gråt inte mamma, du ska vara glad för hela livet. Jag är själv så glad att du finns. Du födde mig och så blev jag lika starkt som du, säger Marianne bland annat.
I dag är både de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna till Marianne Mörck avlidna.
Premium
