En ständigt sprängande huvudvärk fick Mattias Gyllensvaan att gå till läkaren.
På vårdcentralen lämnade han ett vanligt blodprov, testade blodtrycket och gick tillbaka till jobbet. Plötsligt ringde de från sjukhuset - Mattias behövde läggas in akut.
– Njurarna höll på att ge upp. Mamma bestämde sig direkt för att donera, utan någon tvekan var hon med från dag ett, berättar Mattias.
Besöket på vårdcentralen hade varit odramatiskt. Mattias mindes visserligen att läkaren trott det var något fel på blodtrycksmanschetten eftersom trycket varit så högt. Mattias hade inte fäst någon vikt vid det. När sjukhuset ringde blev han förvirrad. Han hade ju bara huvudvärk?
– Jag hade haft värken ett ganska bra tag men trodde det var stressrelaterad migrän. Värken blev värre och värre och allt oftare behövde jag vara sjukskriven. De dagarna låg jag i fosterställning i sängen och kräktes, berättar Mattias.
– Jag fattade ingenting, men läkarna berättade att jag led av kronisk njursvikt, blodtrycket var skyhögt och njurarnas funktion var nere på 13 procent.
Läkarna berättade att Mattias behövde en ny njure. Antingen kunde njuren komma från en anhörig, så kallad levande donation eller från en död person. Då skulle han sättas upp på väntelista för organdonation. Under väntetiden skulle Mattias behöva dialys för att rena blodet.
– Min fru ville donera, men eftersom vi har två barn ville jag spara hennes njurar till dem, om de skulle bli sjuka.
För Mattias mamma Helén Birgersson var det självklart att ge sin njure till Mattias. Hon låg på läkarna för att utredningen skulle gå fortare.
– Normalt sett tar utredningen sex månader men mamma ville att jag skulle slippa dialys och skyndade på den, berättar Mattias.
– Jag var över 50 år och har gjort mitt liv och jag ville inte att mina barnbarn skulle behöva växa upp utan sin pappa, säger Helén.
Det blev många besök på sjukhuset för att läkarna skulle utreda om Helén skulle kunna donera till Mattias. Tre månader senare var den
– Var jag inte på jobbet var jag på sjukhuset och tog på prover. Det var väldigt jobbigt att gå igenom alla undersökningar. I mitten på mars gjordes de sista proverna. När jag kom hem den dagen var jag så trött. Jag bröt ihop i fyra dagar. Jag såg hur Mattias blev sämre och jag insåg att nu låg det inte längre i mina händer.
Vågade inte berätta
När Mattias låg inlagd fick han genomgå dialys för att rena blodet. På dialysavdelningen mötte han personer som väntat på organ länge.
– Det var en hel jätteavdelning och alla hade problem med sina njurar. Vissa har fått leva med den här skiten i flera år. Det är otäckt många som behöver organ. Jag vågade knappt berätta för dem att jag skulle få mammas njure, när så många varit på väntelistan i flera år.
Till sist ringde transplantationsavdelningen på Sahlgrenska. Koordinatorn sa att allting var klart och Mattias och Helén åkte in till sjukhuset. Då var Mattias njurar nere på 7 procent av sin normala funktion.
– Operationen började runt tio och klockan tre på eftermiddagen var vi klara. Mattias mådde sämre än mig, men på kvällen sågs vi. Jag måste berömma den svenska sjukvården för deras fina arbete, säger Helén.
"Går inte att tacka"
Det har gått två år sedan operationen. I dag mår Mattias bra och har startat sitt eget företag. Njuren från hans mamma har räddat Mattias liv och gjort att han slipper vara beroende av dialys.
– Det kändes på ett sätt konstigt att ta emot den, för hur ska man tacka - det går ju inte att tacka!
Mamma Helén behöver inget tack.
– Det känns som jag gett Mattias livet två gånger. Jag skulle göra det igen. Det är en mammas känslor för sitt barn.
Premium
