Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Malins sista tid med mamma: Vinkade genom ett fönster

Malin Zetterbergs mamma Karin Carlsson dog i pandemin – sista tiden träffade hon familjen genom ett fönster.
Under coronakrisen har många kommunicerat med nära och kära via skärmar. Det är svårt att göra med demenssjuka. Efter två månader utan att träffa sin familj fick Karin Carlsson besök av dottern Malin och barnbarnet Hedvig, med demensboendets fönster emellan.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Malins mamma Karin blir allvarligt sjuk under corona-isoleringen.

Pensionären Birgitta hjälper grannen som blivit desperat av ensamhet.

Artonåriga Ellas sista månader på gymnasiet blir inte som hon tänkt sig.

Det här är tre korta historier om en tid då ensamheten som sprids fått svenskar att ringa 112.

Livet börjar i isolering.

Inne i moderskeppet som skyddar fostret från världen utanför.

Ändå är det kanske i livets början människan är som minst ensam. När fostret är sammanlänkat med mamman och hör hennes hjärtslag.

78 år efter sin födsel ligger Karin Carlsson på sjukhus. Det är som om hon är tillbaka där allt en gång började. Men denna gång för att ta farväl.

Nu är det sin dotter Malin hon hör. Hörseln förstärks, säger personalen. Det är det sista sinnet som lämnar kroppen.

I flera år har Karins demens gjort att Malin successivt förlorat sin mamma så som hon var. Demenssjukdomen påverkar en människa på många sätt och Malins bild av Karin har förändrats.

Men när hon nu ligger inför sin sista vila är det som om demensen drar sig tillbaka. När dottern ser sin döende mor, är det som att hon för första gången på flera år känner igen sin mammas ansikte.

Innan coronaviruset förändrade samhället kunde Malin och barnbarnet Hedvig ofta besöka Karin.

När demensboendet införde besöksförbud dröjde det innan familjen kunde besöka Karin. Till slut tog sig dottern Malin och barnbarnet Hedvig dit för att försöka säga hej utanför.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Tioåriga Hedvig och mormor Karin hade ett speciellt band.

När Karin glömde att hon hade besök, vilket kunde ske så fort Malin och Hedvig gick ut ur rummet, kunde barnbarnet och mormor skratta åt eländet. De kunde skoja när mormor upprepade sig.

Allt med demensen som Malin hade svårt att hantera, varje tecken på hur hennes mamma successivt försvann, förde Karin och barnbarnet närmare varandra.

Karin jobbade många år på Åhléns klädavdelning i Ängelholm. Redan när varuhuset hette Epa arbetade hon där. Många kände igen henne och hennes signum: hennes skratt.

Hedvig fick ofta sminka och leka med mormor och de hade ett alldeles särskilt band.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Fredagen den 13 mars fick Malin ett sms.

Demensboendet skrev om besöksförbud. Nu gällde det att stänga ut sjukdomen covid-19.

Kontakt via skärmar svårt med dementa

Många som isolerats under pandemin har haft kontakt med vänner och familj via sociala medier.

Skärmar. Fantastiska verktyg i dessa tider, men trubbiga för dementa personer.

Hedvig och Malin tittar på en bild av mormor Karin. Under pandemin kommunicerar många via skärmar men det är svårt att göra med dementa personer.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

När två månader gått efter det där sms:et, åker Malin och Hedvig till demensboendet och ställer sig utanför. Och hälsar på Karin som sitter på andra sidan fönstret.

Märkligt att inte få lov att krama om mamma

– Märkligt att inte få lov att krama om mamma, säger Malin. Att jag inte kan ta henne under armen och gå en promenad utanför boendet.

Karin, som har dålig hörsel, hör inte riktigt vad Malin och Hedvig säger på andra sidan.

Malin beskriver Karin som en naturligt glad person, även i demenssjukdomen, med ett skratt som många i Ängelholm känner igen.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

– Den fysiska kontakten gör att man kan vara nära. Nu kände hon igen oss men jag blev osäker på om hon förstod varför hon kände igen oss, säger Malin.

Ensamma äldre ringer 112

Den ofrivilliga ensamhet som många drabbats av i spåren av pandemin, är allvarligt svår för många.

Äldre ringer 112 eller krisinformationsnumret 11313, bara för att få prata med en annan människa, skrev SOS Alarms vd Maria Khorsand och PRO:s ordförande Christina Tallberg i Aftonbladet i april.

Redan före pandemin var ofrivillig ensamhet ett stort hälsoproblem i Sverige. Dubbelt så farlig som fetma och en bidragande orsak till stroke, demens och hjärt-kärlsjukdomar.

I början av juni förlängdes besöksförbudet på äldreboenden till den 31 augusti, vilket innebär att äldre inte får träffa anhöriga på åtminstone ett halvår.

Birgitta ser grannens rop på hjälp

Ensamheten kan vara som en tyst våg.

Det ser pensionären Birgitta Claesson, när hon möter en grannes desperata blick utanför sitt hem i Klagshamn.

Först ser 72-åringen i ögonvrån hur grannen hälsar från långt håll. Men det är inte ett glatt vinkande. Snarare ett larmande. Ett rop på hjälp.

Birgitta har jobbat femton år som psykoterapeut och innan dess som sköterska på psykkliniken.

– Den icke självvalda ensamheten, den kan göra människor illa, säger hon.

För några år sedan flyttade hon från Varberg för att vara närmare sonen och barnbarnen i Malmö. Hämta på dagis och fritids, umgås.

Birgitta Claesson flyttade till Klagshamn i Malmö för att vara nära sonen och barnbarnen. Men coronakrisen gör att hon måste vara ensam.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

– Andra personer bekräftar att man finns. Om man inte är van att bekräfta sig själv, då är det svårt när man inte längre möter andra personer, säger Birgitta.

– Därför går grannen ner sig. Men det räcker att vi går en runda, en halvtimme, så kommer hon upp ur det där mörka hålet och håller sig uppe en stund.

Birgitta känner sig allt mer som en ”andra klassens medborgare”. Som en ”tärande del av samhället”. Undanskuffad, inte behövd.

En person som inte ska gå i affärer, inte samlas i grupp, hålla sig frisk för att inte ta plats på sjukhuset.

Hon säger att det förstås inte är så ensamt som för äldre i länder där invånarna knappt fått lämna sina hem. Hennes svärdotters föräldrar i Baskien har haft det mycket svårare.

– Men det här är en helt annan sorts ensamhet än den självvalda. I vanliga fall stannar jag och pratar med folk. Med vissa har jag djupare samtal, med andra kortare och mer ytliga. Bägge delarna behövs.

Birgitta säger att hon gör skillnad på att vara ”deppig”, ”något deprimerad” och ”djupt deprimerad”.

Det kan ha funnits stunder när hon känt sig nedstämd. Längtat till barnbarnen.

Birgitta går inte och handlar själv längre. Det gör en granne åt henne.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

– Men jag litar på den här Anders Tegnell. Jag tycker de har gjort det relativt bra, utifrån förutsättningarna. När vi gör bokslutet kanske vi ser att man skulle gjort annorlunda, vem vet.

Jag vet ju inte vad man skulle gjort annorlunda

– Men även om jag blir drabbad av karantänen tycker jag det blir bra. Jag vet ju inte vad man skulle gjort annorlunda. Jag kan gå ut, jag kan röra mig, jag träffar människor på avstånd. 

Man måste lära sig att bekräfta sig själv, säger hon.

– Och så finns något som heter ”good enough”. Antingen accepterar man läget eller så får man söka mer.

Gymnasieelevens oro för framtiden

Det är början av sommaren. Enligt en mobil-app finns nästan inga flyg ovanför oss.

Bara luft, moln, atmosfär.

En dyster bild av en svunnen tid, eller ett tecken på en sundare värld.

Men så kommer ett flyg in på kartan, en farkost 11 277 meter över Löberöd, på sin ensamma färd mellan London och Shanghai.

I Malmö sitter artonåriga Ella Waldorff hemma. Hennes nyfikenhet inför framtiden har bytts ut mot oro. Något som kännetecknar hennes generation, där fler än tidigare upplever ångest inför framtiden.

Ella Waldorff, som går på Malmö Latinskola, har länge varit engagerad i studentkommittén. Planerat för studenten, utspark och aktiviteter där elever, vänner och lärare ska kunna säga säga hej då och sedan ta det där språnget in i den vuxna framtiden. Länge är det osäkert om morföräldrar kan komma till studenten, om den ens blir av.

Ella Waldorff är engagerad i studentkommittén på Malmö Latinskola. Men årets student blev något helt annat än hon hade sett framför sig.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

– Man får komma ihåg att skolan är en stod grej i ens liv, oavsett om man är skoltrött eller ej, säger hon.

För många är skoltidens sista år en slags trampolin in i vuxenvärlden, efter tolv år av skola. Coronakrisen har lyft undan den där trampolinen.

– Många har varit oroliga inför slutbetygen. Att göra proven på distans, redovisningar och sånt, har varit väldigt konstigt.

Att klara de viktiga proven sista månaderna inför slutbetyget har varit svårt för många gymnasieelever som tvingats plugga på distans.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Men umgänget med vänner har inte ändrats för Ella under coronakrisen. Den krets hon umgåtts med dagligen, har hon kunnat fortsätta träffa.

– Jag hade tänkt jobba efter gymnasiet men det är svårt, nästan omöjligt, att hitta något nu. Folk med erfarenhet får sparken. Nu söker jag kurser på universitetet, men det gör många andra också i dessa tider.

När det är dags för studenten kommer Ellas mormor och morfar envist dit. De sätter sig vid ett eget bord och hyllar sitt barnbarn.

Ella säger att hon har det bra jämfört med alla vars nära och kära blivit svårt sjuka i covid-19. Under mösspåtagningen träffades hon och vänner ute på en park i Malmö.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Karin körs till sjukhus med ambulans

På sjukhuset i Helsingborg ligger Karin Carlsson, som hämtats av ambulans.

En urinvägsinfektion har drabbat den redan sköra 78-åringen hårt, och hon har nu bara dagar kvar att leva.

Efter flera månaders isolering får hon träffa sin dotter Malin, som några veckor tidigare bara kunde hälsa på utanför demensboendet.

Äntligen får Malin klappa sin mamma. Krama hennes hand. Prata till henne. Personalen säger att när man är så nära döden som Karin är, blir hörseln starkare.

– När hon låg där och sov i princip, var det som att demenssjukdomen försvann lite. Ansiktsuttrycket.. Jag upplevde det som att jag återigen kände igen mamma, säger Malin.

– Jag hoppas att hon kanske kände igen min röst.

Karin Carlsson blev 78 år.
Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

MISSA INGA NYHETER FRÅN SYDSVERIGE – ladda ner Kvällspostens app!