Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Malin förlorade tre barn i tsunamin: ”Tar aldrig slut”

543 svenskar omkom i tsunami-katastrofen i Asien för 15 år sedan.
”Jag tycker att jag är duktig på att leva med detta. Men det är tungt”, säger Malin Wesén.Foto: YLWA YNGVESSON
Förödelse i Khao Lak två dagar efter tsunamin.Foto: RUNGROJ YONGRIT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Malin Wesén och tre av hennes barn drogs med när tsunamin sköljde in över Khao Lak på annandag jul 2004.

Hon överlevde. Det gjorde inte Emma, 14, Filip, 17, och Vivi, 21.

– Jag tycker att jag är duktig på att leva med detta. Men det är tungt. Det sliter, säger hon.

På torsdag har det gått 15 år.

– Det är ofattbart länge. När det gäller andra saker är 15 år lång tid. Men när det gäller detta så är det väldigt nära. Det känns som i går, i dag och i morgon. Det tar liksom aldrig slut, säger Malin Wesén, 57, från skånska Hallaröd.

Khao Lak, annandag jul, 2004. Malin Wesén, då 42 år, och hennes tre barn Emma, 14, Filip, 17, och Vibeke, kallad ”Vivi”, 21, hade varit i den thailändska semesterorten i elva fantastiska dagar.

De hade varit ute i djungeln, klättrat upp för vattenfall, paddlat havskajak, ridit på elefanter och snorklat. Två dagar senare skulle de flyga hem igen.

– Vi hade bestämt att vi skulle ligga och pressa i solen de sista dagarna, säger Malin Wesén.

På morgonen sken solen som vanligt från en klarblå himmel när Malin och barnen gick upp och åt frukost. Frukostmatsalen var full av nyankomna turister, minns hon.

– Vi insåg att vi var absolut brunast av alla. Det är sådana härliga minnen som man också har, tillsammans med allt det här fruktansvärda.

Filip Wesén var 17 år.Foto: PRIVAT

Ett dovt muller

Efter frukost gick de tillbaka till sin bungalow och gjorde sig i ordning för att gå till stranden.

– Filip stod och gjorde sig snygg i badrummet, jag minns att han höll på med sitt hår. Han var ursnygg, han behövde inte göra sig snyggare än han redan var. Han var väldigt, väldigt fåfäng men samtidigt oerhört empatisk och kärleksfull. 

Medan de väntade på att han skulle bli klar såg Malin en grupp anställda komma springande utanför deras bungalow. 

– De skrek något fruktansvärt. Det var som ett dödsskrik, minns hon.

Hon sade åt barnen att vänta inomhus medan hon gick ut och se vad de anställda sprang ifrån. Hon såg ingenting.

Men hon hörde ett ljud.

– Det var mullrande dovt, lite som när ett jetplan rusar sina motorer innan de släpper på bromsen. Då började hjärnan gå på högvarv. Jag tänkte: Är det terrorister? Har det blivit krig? 

– Sen ser jag den här väggen av vatten – svart vatten som har hundra meter bråte med sig. Jag ser hur den drar med sig hela receptionen. Jag ser hustak, jag ser en bil och cyklar.

Vibeke Wesén, kallad ”Vivi”, var 21 år.Foto: PRIVAT

Fullständig maktlöshet

Barnen hade kommit ut och stod bakom henne. Hon skrek åt dem att springa för livet. De sprang – barnen först och Malin efter.

Området var omgärdat av en mur. Malin såg en av de anställda hoppa över muren med hjälp av en brunn som stack upp ovanför gräsmattan.

– Jag stod en tiondels sekund och funderade på om jag skulle efter barnen eller hoppa över muren, och jag hoppade över muren. Jag vet än i dag inte varför jag gjorde det, och jag vet inte heller om det var därför jag överlevde, säger hon.

På andra sidan klamrade hon sig fast vid en palm. Hon uppskattar att vågen slog in över henne max 20 sekunder efter att hon först såg den. Hon kilades fast i bråte, långt under vattenytan.

– Jag låg och hyperventilerade, och det kändes som att jag andades luft fast jag vet att jag inte gjorde det. 

– Jag kände ingen rädsla, ångest eller smärta. Det var bara en känsla av att ”okej, nu tar det slut”. Fullständig maktlöshet. 

Efter vad som kändes som en lång tid kände hon hur hon trycktes uppåt till vattenytan. Hon fick ett andetag med luft blandat med skum innan hon trycktes ner igen.

– Jag tänkte att jag aldrig skulle överleva detta. Och så tänkte jag på barnen, och jag tänkte på barnen där hemma.

Yngsta dottern Julia, 7, var hemma hos sin pappa i Malmö, och äldste sonen Sebastian, 22, firade jul hos sin flickvän.

– Jag kände mig nöjd med livet jag hade haft och mina fantastiska barn. Sen tyckte jag att det var hemskt att jag inte skulle få komma hem till Julia och Sebastian. Emma, Vivi och Filip var unga och starka och skulle nog fixa det här, det kände jag mig ganska säker på. 

Emma Wesén var 14 år.Foto: PRIVAT

Tystnad

Precis när hon var på väg att förlora medvetandet kom hon upp ovanför vattenytan igen, och nu trycktes hon inte tillbaka ner under vattnet. Då kom överlevnadsinstinkten tillbaka. Hon lyckades ta sig till upp på hög med bråte som stack upp ovanför vattenytan mellan två palmer.

Hon stod där och såg vattnet dra sig tillbaka ut mot havet. Hela Khao Lak var borta. Det låg bråte överallt, och en bit bort låg en omkullvält grävmaskin.

Det var alldeles tyst.

Tanken slog henne att hon kanske var den enda människan som hade överlevt. Då såg hon en man som stod med ett gråtande barn i famnen.

– Jag försökte fråga honom vad som hade hänt, men han var helt förvirrad och jag fick ingen kontakt. Jag fattar inte hur han hade kunnat hålla kvar sitt barn i famnen.

Hon försökte ropa på sina barn men fick bara fram viskningar. 

Sedan kom en kvinna krypande. De tog varandra i handen och började kravla över bråten i rikting mot byn. Långt under dem hörde hon en man ropa på hjälp.

– Jag kunde inte göra något. Jag vet fortfarande inte om han lever eller inte.

En amatörvideo visar hur vågen slår in mot land.Foto: AP

”Vi ska hitta barnen”

I byn hade man redan inrättat en provisorisk sjukstuga i ett apotek där en tysk dykläkare förde kommandot över volontärerna som hjälpte de skadade.

– Jag sade till honom: ”Lova att du inte åker härifrån utan att vi få komma med.” Han svarade: ”Den sista som lämnar den här lokalen är jag”. Det var en fantastisk människa. 

Thailändare började köra i skytteltrafik till sjukhus uppe i bergen. På eftermiddagen fick Malin Wesén åka med på en pickup.

På sjukhuset rådde kaos. Det låg människor överallt, och folk grät och skrek.

– Jag hade fortfarande inte hört något om barnen. Jag sa till alla jag mötte: ”Jag saknar mina barn, jag har tre barn med mig”. Och så sade jag deras namn.

En volontär lånade henne en telefon så att hon kunde ringa till sina föräldrar i Sverige. De hade hört om tsunamin på nyheterna och försökt ringa Malin och barnen hela dagen. 

Det var Malins mamma som svarade.

– Jag berättade att jag var på ett sjukhus och att barnen var borta. Jag minns att jag sa att om inte barnen överlever detta så vill inte jag heller leva. Då blev mamma väldigt tyst, och så sa hon: ”Vi ska hitta barnen, Malin”. Det var jättebra att hon sa det, för det mamma säger, det tror man på.

Hon kördes vidare till ett större sjukhus i Phuket och fick sedan följa med en thailändsk familj hem över natten.

Mamman i familjen ställde henne i duschen och spolade bort alla kvistar och allt grus och salt från hennes hår. På natten fick ligga bredvid mamman i familjens enda dubbelsäng.

– Hon låg vid sidan av mig hela natten. Jag sov ingenting. Det var bara skräck.

”Det känns som i går, i dag och i morgon. Det tar liksom aldrig slut”, säger Malin Wesén.Foto: Robban Andersson

Hemresan

På morgonen mådde hon dåligt och blev inlagd på sjukhus igen. Hon hade 32 sår över hela kroppen. Vänster pekfinger hängde i en slamsa. Hon hade kraftig bihåleinflammation och problem med magen efter att ha svalt så mycket vatten. 

Men de värsta skadorna var psykiska. 

– Jag kände att om jag inte kommer hem nu så dör jag. Men det var också en oerhörd ångest för barnen, de tre som saknades.

Då träffade hon den tyske dykläkaren igen.

– Han sade: ”I'm ordering you to leave”. Han förklarade att jag inte kunde göra någonting. Jag kände att säger han det så kan jag nog åka. 

Av svenska myndigheter fick hon ingen information eller hjälp med hemresan, säger hon. Inte heller av resebolaget.

– Jag känner mig oerhört besviken. Varken Fritidsresor eller någon UD-tjänsteman från Sverige hörde av sig. Det kom ingen. Jag fick göra det själv. 

I stället var det en brittisk kristen välgörenhetsorganisation som hjälpte henne med lite pengar och en taxi till flyplatsen.

När hon landade i Sverige fick hon först besöka polisen för att ge signalementsuppgifter på barnen och därefter åka till sjukhuset för kontroll. Sedan fick hon äntligen åka hem.

– De första tre månaderna var jag i min egen iglo. Jag sov inte, jag åt inte, jag kunde knappt gå utanför dörren.

Förödelsen efter tsunamin var enorm.Foto: REX/IBL

”Jag måste välja livet”

Sonen Sebastian och hans flickvän flyttade in. De tog hand om matlagning, tvätt och städning, tog hand om hästarna och såg till att yngsta dottern Julia kom till skolan medan Malin låg på soffan.

Alla tre barnen som försvann i tsunamin hittades. Först identifierades Filip, i mars 2005, sedan Emma i maj och Vibeke i augusti.

– Det var fruktansvärt att få beskeden. Mina fötter slogs undan från marken. Det var som att falla ner i ett svart hål. Samtidigt är jag tacksam för att de identifierades och kom hem. För jag vet att det finns anhöriga som inte har fått hem sina nära och kära. 

Efter ett par år kom Malin till ett vägskäl. Skulle hon leva i depression och bitterhet eller om hon skulle försöka välja livet?

– Jag måste välja livet. Annars finns det ingen mening med någonting. Sakta men säkert vågar man göra lite mer saker, vågar känna lite glädje och titta ut ur bubblan man har bott i. Sen faller man tillbaka ner i hålet, speciellt när det närmar sig högtider, och årsdagen, säger hon.

– Jag tycker att jag är duktig på att leva med detta. Men det är tungt. Det sliter.

Hon beskriver det som att hon lever i två parallella världar.

– Jag har en fot i 2004 och de dagarna vi hade i Thailand och grejer som vi har gjort barnen och jag, som jag kan känna en väldig glädje över. Samtidigt har jag det andra livet, där de inte med, men där jag vill att de ska vara med. För de är fortfarande de viktigaste personerna i mitt liv, tillsammans med mina andra två barn.

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning 

Lottie Knutson om hur tsunamin påverkat henne:

Lottie Knutson jobbade för Fritidsresor 2004 – här berättar hon hur hon påverkades.