Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lisa: Vi är inte bananer som kan fraktas iväg

Lisas mormor har dött. Efter att en inbjudan postats så hånades hon av SD-politikern Annika Stenbäck.
Annika Stenbäck.
Här är lappen. Foto: Inte rasist, men...
SD-politikern erbjöd sig att hjälpa till att skeppa iväg den som satt upp lappen i en bananlåda. Foto: Anders Netshagen

Sverigedemokraten Annika Stenbäck rasade på Facebook för att en begravningsinbjudan som satt i en trappuppgång inte var skriven på svenska.

Stenbäck erbjöd sin hjälp att skicka hem människorna som skrivit inbjudan i en bananlåda.

Nu berättar anhöriga till kvinnan som begravdes hur de känner efter det som kommunpolitikern skrivit.

– Jag blir så ledsen när någon vill ta bort någonting från mig som är lika mycket mitt som någon annans, säger Lisa, 30, till Kvällsposten.

Lisa har svårt att hålla tillbaka tårarna och halvvägs in i vårt samtal så brister hon ut i gråt.

I går begravde hon sin älskade mormor som hon nu sörjer djupt.

Dagen efter begravningen kunde hon på sajten Inte rasist men... och på Kvp.se läsa hur Sverigedemokraten Annika Stenbäck, folkvald ersättare i kommunfullmäktige i Ljungby, postat inlägg i en tråd på Facebook där de gick till attack mot Lisas döda mormor.

Det som Annika Stenbäck framför allt är upprörd över är att den begravningsinbjudan som satts upp på väggen i en trappuppgång i Helsingborg var på arabiska.

"Prata/skriv på svenska!!!!! Det är inte vi som ska behöva lära oss deras språk. Dessutom har jag aldrig varit med om att man skriver inbjudan till begravning i Sverige och det är ju faktiskt här vi är!!! Så visa oss respekt!", skriver Stenbäck på sin Facebook-sida.

"Jag förstår inte"

Lisa berättar att det sattes upp två inbjudningar i trappuppgången, en på arabiska och en på svenska, och i onsdags fanns en dödsannons i Helsingborgs dagblad. Lisa säger att hon aldrig upplevt något liknande under sina 25 år i Sverige.

– Jag har stolt kunnat säga att jag aldrig upplevt rasism här, jag har aldrig känt mig kränkt utan alltid blivit behandlad som likvärdig. Men nu, när vi är som svagast och skulle behöva som mest stöd, då tar hon sig friheten och kallar oss respektlösa. Vår mormor har gått bort och vi har gjort det enligt svensk standard, jag förstår inte vad hon tycker är fel? Jag vill förstå vad hon menar med att i Sverige har vi inga inbjudningar till begravningar, har hon aldrig läst en lokaltidning?

– Vi pratar om ett dödsfall, en människa som är död. Vi sörjer! Jag ska inte behöva ta den här fajten nu, inte nu. Förlåt, jag förstår verkligen inte, säger Lisa.

"Ska tända ett ljus"

Kvällsposten har sökt Annika Stenbäck under dagen utan att få ett svar. Även Lisa har sökt Stenbäck. Hon har skrivit ett meddelande på Facebook till henne, men inte heller hon har fått svar.

– Jag önskar henne inget ont, jag vill bara att hon ska vakna och inse att det faktiskt är människor som hon sårar. Vi är riktiga människor, inte på låtsas, vi är inte bananer som kan sättas i en låda och fraktas i väg. Vi är individer.

– Min mormor var inte en ond människa och för att hedra henne skulle jag aldrig önska en annan människa något ont. Min mormor var hon som tog hand om mig och mina kompisar så att vi inte skulle behöva vara på fritids medan våra föräldrar när de var på jobb. Jag hedrar hennes minne om jag är en bra människa. Den här Annika behöver lite ljus i hjärtat och jag önskar henne ro i själen - om hon slutar hata så ser hon att det är riktiga människor. Jag ska tända ett ljus för henne i kväll, nej varje kväll som jag gjorde för mormor, för att hon någon gång ska öppna ögonen och sluta vara så hatisk, säger Lisa.

"Sverige i mitt hjärta"

När Lisa berättar om sin mormor kan hon inte längre hålla tillbaka tårarna.

– Hon har uppfostrat sina barn och de jobbar allihop. Den ena jobbar inom socialen, den andra som lärare och den tredje som städerska. Hennes barnbarn är alla över 18 år och jobbar, jag på Försäkringskassan, min ena bror jobbar som chef och min andra arbetar också. Jag vet inte vad hon försöker få oss att framstå som, om hon vill marginalisera oss eller göra oss till bovar. Men vi är inga bovar, jag har betalat skatt sedan jag var 15 och det är nog mer än vad hon kan säga.

– Det här är mitt Sverige lika mycket som det är hennes. Jag jobbar för staten Sverige och går omkring med mitt svenska pass och har Sverige i mitt hjärta.

Lisa säger att hon vill träda fram för att visa att det finns människor som drabbas när Stenbäck och andra skriver som de gör. För andra gången under vårt samtal börjar Lisa gråta.

– Jag blir så ledsen när någon vill ta bort någonting från mig som är lika mycket mitt som någon annans. Var vill hon att vi ska ta vägen? Jag vill att vi tar tag i det här nu för jag vill inte att mina barn ska begrava mig en dag och vara tvungna att stå till svars för om dödsannonsen är skriven på ett, tre eller fyra språk, säger hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!