Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Linus lurade döden efter mopedolyckan

Inom loppet av några sekunder vändes Linus Miketinac, 16, liv på ända.

Mot alla odds och prognoser överlevde han och steg upp ur sjuksängen.

– Mitt största mål är att få tillbaka min kropp, säger Linus ett knappt år efter den dramatiska olyckan.

Linus Miketinac var hockeytalangen som skulle ta mopeden till extraträningen i Ronneby. Innan han lämnade farföräldrarnas hus strax efter klockan sex på fredagskvällen förmanade hans farfar honom att köra försiktigt.

– Det gör jag alltid, blev Linus svar.

Efter det kommer han inte ihåg något mer. Olyckan inträffade strax efter halv sju. Det är oklart exakt vad som hände, men av någon anledning kom Linus moped över på fel sida och krockade med en mötande bil på sjuttiovägen.

– Polisen ringde vid halv åtta, säger mamma Marie.

Flögs till Lund

De åkte in till Karlskrona. Den knappt skadade hjälmen gav familjen förhoppningar om att Linus hade kommit rätt lindrigt undan. Men det skulle snart visa sig att han var långt mer allvarligt skadad.

Linus hade flera frakturer på kroppens högra sida, skador på flera inre organ och dessutom ett hål på kroppspulsådern.

– Även om han överlevde var det ingen som kunde garantera att han skulle vakna ur medvetslösheten, säger pappa Peter

I Karlskrona konstaterade läkarna att Linus behövde specialistvård i form av hjärn- och hjärtkirurgi. Hans kropp fylldes med blod och när helikoptern lyfte med destination Lunds universitetssjukhus hängde allt på en skör tråd.

– När vi satte oss i taxin visste inte om vi hade Linus i livet när vi skulle komma till Lund, säger Marie.

"Under hade hänt förr"

Med hjälp av kraftig medicinering ställdes hoppet till att kroppen själv skulle kunna hantera traumat.

– Läkarna sa att under hade hänt förr, säger Peter.

På grund av det höga svullnadstrycket på hjärnan kunde Linus opereras först efter tolv dagar. Men än var det ingen som visste hur det skulle gå.

– Vi vet att han varit och vänt ett par gånger, säger Marie

Efter 19 dagar i Lund och 11 dagar i Karlskrona skickades familjen till specialistrehab i Karlshamn där de stannade i knappt tre månader. Det är härifrån Linus har sina första minnen efter olyckan. Och det var också där och då han bestämde sig att det bara fanns en väg - och det var framåt.

Fick lära sig på nytt

– Jag tittade ner på min kropp och allt jag såg var skinn och ben. Jag bestämde mig direkt, säger han.

Sjutton kilo lättare var han bara en skugga av sitt gamla jag. Han fick börja från noll – med allt. Stå och gå, räkna och läsa, svälja och prata.

– Jag har aldrig tänk på att ge upp. Tänker man så kommer man ingen vart, säger han.

I slutet av juli tog han sina första stapplande steg. Att Linus var så vältränad som han var vid olyckstillfället var skillnaden mellan liv och död.

– Det var antagligen hans överlevnadsmöjlighet, säger Peter.

"Skitsvår balansgång"

Efter månader på sjukhus kunde familjen flytta hem i augusti. Ett stort kliv mot vägen tillbaka, även om stegen till en början var mycket små.

Familjen bestämde sig tidigt för att inte sätta några begränsningar. Att bara se framåt och hjälpa Linus att "tvinga" hjärnan att hitta nya vägar.

– Men det är en skitsvår balansgång, säger Peter.

Och även om han kommit långt är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. För Linus är målet just nu att komma tillbaka till skolan i höst och börja nian.

– Mitt största mål är att få tillbaka min kropp, säger han.

Han tränar funktionell träning på Stac i Ronneby flera gånger i veckan. Löptester, bollspel och simning är inga problem. Men Linus har tappat stora delar av sitt ordförråd och har svårt att känna igen vissa ansikten.

– Det är mycket som har varit avstängt, men jag tror att det går att leta fram frågan är bara om allt går att leta fram, säger Peter.

Tillbaka i rinken

Det fysiska har oftast varit lättare. Och det är också där framstegen kanske synts allra tydligast eftersom de ofta är lättare att mäta. I skolan ligger fokus på grundämnena.

– Det jobbigaste är att jag blir trött så fort, säger han.

Linus är i dag utskriven från specialistrehab. De tidigare cykel- och isförbuden har hävts.

Ett av de allra tydligaste och mest självklara målen för Linus efter olyckan har alltid varit att än en gång få ställa sig på isen. Och i slutet av mars förverkligade han den drömmen.

– Jag har åkt tre fyra gånger. Första minuterna visste man inte riktigt vad man höll på med, men sedan var det ren njutning, säger han.

Flickvännen Johanna

Att han ett knappt år efter olyckan skulle vara tillbaka i rinken hade ingen kunnat tro. Allra minst han själv. Men han inser också att han antagligen aldrig kommer kunna komma tillbaka till hockeyn. Sporten medför för stora risker.

– En hjärnskakning och jag åker ner till dagis en gång till, säger han krasst.

Familjen lyfter gärna fram det massiva stöd de haft från människorna runtom.

– Jag ville tro att det stödet nådde fram till Linus inför uppvaknandet. Det finns så mycket kärlek att det är helt sanslöst, säger Peter.

Linus vill framför allt uppmärksamma sin flickvän Johanna som alltid stått vid hans sida.

– Hon förstår och hjälper mig i alla situationer, säger han.

Vid återbesöket i Lund var det knappt någon som kunde tro sina ögon.

– Flera av dem höll på att ramla baklänges, säger Peter.

"Utdömt från början"

Livet börjar så sakta återgå till något som i alla fall liknar vad det en gång var. Det spelas rundpingismatcher i källaren och sällskapsspel vid köksbordet.

– Det klart vi i familjen märker att han kämpar med att lösa saker han klarade tidigare, men det syns nog inte för människor utanför. Samtidigt gör han framsteg varje dag, säger Peter.

Den 18 maj har det gått precis ett år sedan den dramatiska kraschen. Det har varit ett år av blod, svett och tårar, men också mirakel.

– Han har gjort något som var utdömt från början. Det fanns inga odds, men det gick och ger hopp till många människor, säger Peter.

Linus själv tänker inte så mycket på olyckan. Vad som hände där och då är inte viktigt.

– Jag tror att jag alltid har varit en vinnarskalle, så varför sluta nu? Det känns som jag är på rätt väg.