–Rektusdiastas innebär att magmusklerna inte drar ihop sig efter en graviditet. I svåra fall kan skadan för den drabbade leda till bland annat smärta och obehag när man äter, smärtor i ryggen samt bäckenbottenproblem.
Nu går Diastasupproret, en plattform för kvinnor som drabbats av just rektusdiastas, ut med en namnlista och kräver nationella riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas i vården.
– Vi arbetar för rätten till lika vård för kvinnor i hela landet. Just nu är det stor skillnad på hur man blir bemött och vilken vård man får beroende på vilket landsting man bor i, säger Linda, som är grundare till Diastasupproret och namninsamlingen.
Diastasupproret uppkom ur ilskan Linda kände av att kunskapen om rektusdiastas är låg i mödravården – och hon har fått gensvar från kvinnor i hela landet. I skrivande stund har 788 personer skrivit på namnlistan.
– Just nu ser vi tyvärr att kunskapen är låg på alla steg. Efter en förlossning genomförs inga kontroller av magen, till exempel. Vi vill att man ska kunna upptäcka diastas tidigare, redan i mödravården, säger Linda.
Skånska kvinnor vittnar om svårigheter i vården
Flera skånska kvinnor vittnar om hur kunskapen om rektusdiastas varit låg när de sökt vård.
– Jag har själv fått berätta för läkarna vad jag borde få för vård, säger Helena Björk från Bjärred.
För att få opereras för rektusdiastas och få musklerna ihopsydda ska kvinnan ha drabbats av specifika besvär med påverkan på livskvalitéten som går att koppla till diastasen. Detta enligt Vårdguiden, 1177.
Men nu berättar skånska kvinnor om hur de fått höra att deras besvär inte är tillräckligt allvarliga för att få, trots att de uppfyller dessa krav.
– När jag fick beskedet om att jag inte blev beviljad operation rasade jag helt. Jag såg inte hur jag skulle kunna leva ett normalt liv, säger säger Malin Ekerlund Paulson, som är boende i Båstad och även hon aktiv i Diastasupproret.
Nationella riktlinjer på gång
I november 2018 publicerades en rapport i Läkartidningen som undersökte just kunskapsläget i landet vad gäller rektusdiastas.
– Vi har ett dåligt vetenskapligt underlag för att veta vilka patienter som ska opereras och för vilka som det räcker med sjukgymnastik. Därför försöker vi hitta sådana gränser och riktlinjer som ska hjälpa till med det, sa Anders Carlstedt, före detta överläkare på kirurgen vid Centralsjukhuset i Karlstad och en av författarna till rapporten, till P4 Värmland.
Baserat på rapporten förväntas ett förslag till nationella riktlinjer, från författarna till rapporten, vara klart nu i vår. Detta enligt P4 Värmland.
Men Malin Ekerlund Paulson tycker att förslaget är luddigt.
– Visst är vi glada för förslaget, men de tycks rikta sig till de kvinnor som redan är inne i vårdapparaten och fått konstaterad diastas. Det är i mödravården kunskapen måste öka. Redan vid efterkontrollerna där man får frågor om man kan knipa och kissa borde man kontrollera magen, så att kvinnan inte själv behöver leta reda på information och sedan söka vård när lång tid redan har gått, säger hon.
Kvinnohälsan nedprioriterad
Helena Jönsson är sjukgymnast på Ryggcentrum i Lund, och har specialiserat sig på just kvinnohälsa. Hon säger att det generella problemet vid behandling av rektusdiastas är just okunskapen, att det inte finns en tydlig rehabiliteringsplan som vid andra typer av skador.
– Kvinnor som söker vård för rektusdiastas får ofta rådet att ”gå hem och träna bort det”, helt enkelt för att man inte känner till tillräckligt mycket om skadan. Så säger man inte till någon som slitit av ett korsband, säger hon.
Anledningen till okunskapen tror hon kan vara att kvinnohälsa länge varit nedprioriterad.
– Kvinnohälsa efter en förlossning har länge varit eftersatt i forskning och på utbildningen, både vad gäller rent fysiska skador och psykisk ohälsa. Men det kommer mer och mer forskning och jag tror att det kommer att bli bättre i framtiden.
Kvällsposten har sökt Region Skåne för en kommentar, men de har inte kunnat återkomma under veckan.
Malin Ekerlund Paulson
Den första att skriva under Diastasupprorets namnlista var Malin Ekerlund Paulson från Båstad, som är en av de som nekats operation för att skadorna inte ansågs allvarliga nog. Detta trots att de hindrade henne från att klara av vardagen.
- Jag hade hål i magen och problem med tarmarna, konstant ont i svanken och sov konstant dåligt på grund av smärtan. Jag blev i princip husbunden, säger Malin.
Hennes dotter föddes i augusti 2017, och redan efter ett par månader började hon med den rekommenderade träningen. Nio månader senare såg hon fortfarande ingen förbättring i diastasen trots att den övriga bålstyrkan var god.
- Hos läkaren i Malmö sa de bara att jag skulle träna mer, att det var för tidigt för bedömning, och menade att mina besvär inte var så pass allvarliga att jag behövde operation. När jag fick beskedet om att jag inte blev beviljad operation rasade jag helt. Jag såg inte hur jag skulle kunna leva ett normalt liv.
På grund av rektusdiastasen har det varit omöjligt för Malin att gå tillbaka till jobbet som snickare.
– I mitt arbete tar man ibland i så att ögonen nästan ploppar ut, och jag har inte ens kunnat lyfta min egen dotter, säger hon.
Malin bestämde sig till slut för att bekosta operationen själv, trots att den här typen av operation kostar nästan 50 000 kronor. Sedan operationen i november upplever hon inte längre några besvär.
– Läkarna sa att mina skador inte skulle lindras av en operation, men det har de gjort. Nu har jag inga problem alls.
Helena Björk
Helena Björk från Bjärred fick besvär med rektusdiastas 2015, när hon fött sitt andra barn. Efter förlossningen märkte Helena snabbt att det inte fanns någon kontakt mellan magmusklerna.
Eftersom att Helena är gammal löperska, var hon ivrig att komma i gång med träningen. Hon sökte därför tidigt råd från sin barnmorska.
– Det hon sa var egentligen bara att ”gör ej sit-ups för då får du tobleroneformad mage”.
Helena fortsatte träna enligt rekommendationerna, men hon kände ingen skillnad i magmusklerna. Det blev inte bättre.
– Jag har ont i ryggen konstant, det går upp i huvudet och ner benen. Den hindrar mig från att sova ordentligt och jag kan varken jobba heltid eller ta hand om min familj. Jag kan inte ens tömma diskmaskinen.
Helenas turer i vården har varit många, i Bjärred, Malmö och Lund. Överallt har hon upplevt brist på kunskap om rektusdiastas.
– Jag har hela tiden berättat för läkaren vad jag borde få för vård. Flera gånger har de sagt att jag är klar, trots att det inte blivit bättre.
På fyra år har hon bara fått träffa en enda sjukgymnast som haft kännedom om rektusdiastas, berättar hon. I januari fick hon en remiss till kirurgen i Malmö för att eventuellt få en operation, men väntetiden är lång och Helena har fått nog. Därför har även hon bestämt sig för att vända sig till en privatklinik, och kommer att opereras i slutet av mars.
– Jag orkar inte mer, hela livet har ju försvunnit. Bara en sån sak som en middag med vänner, jag kan inte vara med för jag kan inte sitta på en stol. Därför vill jag ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Helena arbetar själv i vården, men har trots det aldrig hört talas om rektusdiastas förrän det drabbade henne själv.
– Varken jag eller mina kollegor hade hört om det här. Man förväntas som kvinna bara acceptera skador man får när man föder barn. Bara för att man fick en bebis ska man bara köpa att inte kunna leva normalt.
Camilla Haeggström
Camilla Haeggström från Svalöv födde i augusti 2016 en dotter i akut kejsarsnitt, och redan en månad senare sökte hon vård för sin rektusdiastas.
– Då sa de bara att det var bättre att ha ett stort hål än ett litet, eftersom ett litet ökar risken för tarmvred, berättar Camilla.
Sedan dess har Camilla sökt vård på många olika platser i Skåne, i Eslöv, Lund, och i Malmö. Överallt har hon upplevt att ingen varit påläst om rektusdiastas.
– Alla säger hela tiden att mina problem beror på andra saker än diastasen trots att jag vet att det är fel.
Camilla arbetar som personlig assistent och har fått avslag på ytterligare sjukskrivning från försäkringskassan, som menar att hon kan skaffa sig ett annat, lättare jobb via Arbetsförmedlingen. När hon besökte Arbetsförmedlingen i december sa de att de skulle hjälpa henne - när de fick tid.
Även Camilla beskriver smärtan i ländryggen som olidlig, och fram till november förra året hade hon inte lämnat huset utan sällskap sedan innan förlossningen.
– När jag är ute får jag ofta panikångestattacker och kramp i tarmarna. Så jag håller mig mest hemma. Jag har ju förlorat många vänner.
Dessutom har det gått ut över omhändertagandet av hennes dotter, berättar hon.
– När min son var i hennes ålder var jag alltid ute med honom, på lekplatser och lekland. Med min dotter går miste om sånt, klarar knappt att dammsuga.
