Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kvällspostens förra kulturchef Stephan Linnér har avlidit

Stephan Linnér är död. Han dog i sviterna av en infektion, men har de senaste åren kämpat mot en tilltagande demenssjukdom. Foto: CHRISTER WAHLGREN
”Alla älskade Stephan”, skriver Lars Klint. Foto: ULF RYD
Stephan Linnér på Poety Grand slam. Foto: GUGGE ZELANDER

Stephan Linnér är död. Kulturchefen, skriftställaren, den sanne humanisten firade sin 70-årsdag i våras. Han dog i sviterna av en infektion, men har de senaste åren kämpat mot en tilltagande demenssjukdom.

Alla älskade Stephan. Jag tror också precis alla av Kvällspostens läsare gjorde det, vilket är unikt för en profilerad skribent och högt uppsatt mediachef.

Men konstigt är det inte för en sådan varmhjärtad och begåvad personlighet som Stephan.

Hans journalistiska karriär tog avstamp i ett vikariat på Expressens kulturredaktion där den legendariske tidningsledaren Bo Strömstedt då var kulturchef. 

Stephan fick bland annat redigera en helsida om hur en kvällstidning i Skåne la ner hela sin kultursida och integrerade materialet i övriga tidningen, den så kallade kulturrevolutionen. 

Stephan förfasades och beklagade förfallet tillsammans med Strömstedt. Året var 1971 och det var Stephans första kontakt med Kvällsposten. Några månader senare hoppade han på ett sommarvikariat i Malmö, på just den tidningen. 

Synen på Skåne förbyttes snart till fascination

Han var inbiten stockholmare, Solnabo och AIK:are. Skåne var bara en tillfällig utflykt, ett intressant äventyr bland kulturens dödgrävare.

Utflykten varade fram till i går kväll, då Stephan lugnt somnade in på Soltofta demensboende i Malmö.

Synen på Skåne och framför allt Kvällsposten förbyttes snart till fascination. Och kärlek. 

Malmö blev staden i hans hjärta och utgångspunkten för en orädd, världsomspännande, alltid medmänsklig journalistik och kulturgärning.

Fast känslan för AIK släppte aldrig. Klubbnålen i kavajslaget var ett av hans signum.

Annars var hans stora intressen, utöver det brinnande engagemanget för jobbet som nyhetsreporter, film och böcker. Ja, han var allätare inom kultur och nöje. Det var också det området han kom att ägna större delen av sitt yrkesliv.

Men där fanns även minnesvärda reportageserier, bland annat gripande skildringar från barncancerkliniken i Lund, djuplodande intervjuer med företrädare från politik och näringsliv, egna betraktelser i krönikans form. Alltid med en ton av hoppfullhet och förtröstan.

Stephan Linnér och medarbetaren Boel Gerell hade helgerna på sig att skapa en ny fräsch sydsvensk kulturredaktion.Gerell hade helgerna på sig att skapa en ny fräsch sydsvensk kulturredaktion. Foto: TOMAS LEPRINCE

Skapade ny fräsch kulturredaktion

När Tage Danielsson, ett av Stephans största föredömen, dog 1985 skrev han oavbrutet dag och natt för att snabbt kunna leverera en fullödig och starkt berörande minnestidning om landets då kanske främste humorist och humanist i den intellektuella världen.

Kvällsposten och GT gick skilda vägar 1995, efter den olyckliga sammanslagningen till tidningen iDAG. Stephan utsågs till kulturchef. 

Det var den 18 december. Han och medarbetaren Boel Gerell hade helgerna på sig att skapa en ny fräsch sydsvensk kulturredaktion. 

De lyckades och i Kvällspostens comeback-nummer 1 januari 1996 skrev Stephan om inriktningen för sina sidor:

”En sydsvensk plattform där tonfallen växlar. Där en munter vårbäck kan komma att förvandlas till en rykande storm, en vacker skönsång avbrytas av en busvissling.”

Och det var så det blev, under 16 år. En dynamisk, angelägen, aktuell kultursida. Klacksparkar och tunga analyser i viktiga ämnen samsades spalt vid spalt. Det hettade till i debatter. En del kritik och recensioner kan ha uppfattas som alltför vassa och sårande. 

Stephan Linnér byggde upp ett begåvat nätverk

Men Stephan visste vad han gjorde och hade motiven för sidans publiceringar klara för sig. Alltid med humanistiska förtecken och en ansträngning att se framåt med konstruktiv och optimistisk blick.

Sådan var han också privat. Så otroligt omtyckt av alla. Så snäll, omtänksam och rolig. Den bästa, behagligaste och pålitligaste av vänner. 

Det var tryggt och varmt i hans sällskap. Påhittigt och busigt ibland. Men lika gärna filosofiskt allvarligt och begrundande. 

Han och Boel byggde upp ett suveränt starkt, ungt, nyskapande och begåvat nätverk av frilansmedarbetare. Han värnade om sina kulturskribenter, tog dem alltid i försvar och ville helst dubbla deras arvoden. (Det där vet jag mer än väl eftersom jag under 90-talets sista hälft var chefredaktör och ansvarig för såväl det redaktionella innehållet som ekonomin.)

Skrev avskedskrönika

I november 2011 beslutade Stephan att lämna jobbet som kulturchef. I sin avskedskrönika 30 november skrev han:

”Det sägs emellanåt att man ska sluta när det är som roligast. Det har jag svårt att förstå. Däremot bör man känna av när det är dags att resa sig upp och gå för att inte riskera att man väntar för länge.”

Enligt livskamraten sedan 1980-talet Viveca Ahlner hade Stephan redan då börjat märka att allt inte stod rätt till:

– Han hade ju ett knivskarpt minne, ett enormt sinne för detaljer som ingen annan lagt märke till eller kom ihåg. Nu kände han att det började svika och sökte läkarhjälp.

Men ingen kunde upptäcka något fel. Det dröjde ytterligare en tid innan han fick diagnosen.

– Men då fick han all tänkbar stöttning och hjälp. Malmö har en fantastisk personal och vård för demenssjuka, menar Viveca. Vi var mycket tacksamma.

Stephan själv var hela tiden mottaglig för hjälp och öppen med sin sjukdom och situation. 

Så sent som förra året var han och Viveca på ett par utlandsresor. Som alltid var det intressanta kulturella, gärna lite udda, mål och upplevelser som lockade.

Men så orkade inte kroppen längre. Bromsmedicinernas effekt avtog. Det gick inte att bo kvar hemma, fyra våningar upp utan hiss.

Viveca ordnade ett trevligt rum på Soltofta, med de käraste tavlorna, bokhyllan, favoritfåtöljen, någon Kvällsposten-löpsedel. I garderoben hängde kavajen med AIK-nålen.

Stephan sörjs närmast av livskamraten Viveca och sin lillasyster Barbro.