Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det fanns tio poliser per tävlande under OS"

Ben Johnson var världens snabbaste man i fyra dagar, innan dopingfusket avslöjades.
Foto: Ur Kvällspostens arkiv
Foto: CHRISTER WAHLGREN

Året var 1988, Kvällsposten fyllde 40 år.

Sommar-OS arrangerades i Sydkorea och vi var fyra KvP-are utsända i Seoul.

Det var inga femton minusgrader som just nu plågar alla i vinter-OS i Pyeongchang.

Det var i stället svensk sommarvärme i den sydkoreanska huvudstaden i september för trettio år sedan - och minnen poppar upp när landet nu åter är OS-värd.

Kvällsposten skickade en kvartett till Seoul. Legendariske krönikören Birger Buhre hade fyllt 70 och gjorde sitt sista OS, Kent Hansson och jag var reportrar och Lasse Svensson fotograf.

Birger Buhres insats var enorm, han kämpade sig i bräcklig fysisk form över jordklotet till Seoul och levererade, väl på plats i mediebyn, som vanligt lysande krönikor. Han var Kvällspostens flaggskepp in i det sista.

Kent Hansson och jag delade lägenhet med bohemen Birger i tre veckor och bara det var ett äventyr. Ikonen BB körde sin specialare. Han hade full koll på allt och alla från lägenheten och kunde, tack vare sitt breda kontaktnät, idka sin favoritgren som han själv kallade "att kasta lasso". 

Ynglingarna Hansson och Smith susade runt på fältet från morgon till kväll, även långt utanför Seoul och återvände med dagens fångst till högkvarteret där Buhre väntade på oss. Vi skulle ha cigaretter och godis med oss hem till chefen.

Sista kampen

Birger Buhre var en olympisk mästare på sitt sätt, han bevakade 18 olympiska spel på plats. Han gjorde en bragd när han tappert, märkt av sin sjukdom, slet sig igenom dygnet-runt-jobb i OS i Seoul. Birger var då själv inte medveten om att han drabbats av lungcancer, Kent och jag låg på nätterna och lyssnade på hans hostattacker, som han själv ruskade av sig som "ett par krånglande revben". Han kunde endast sova i tiominuterspass och ligga på ena sidan.

Hemma igen - efter en tuff, lång flygfärd - tvingades Birger Buhre acceptera sin svåra sjukdom.

Men typiskt nog gjorde denne ständigt engagerade, lidelsefulle ordkonstnär även stor journalistik av sin sista kamp i en gripande artikelserie med rubriken "I dödens väntrum", hans egen idé. Han hamrade på sin skrivmaskin till sista sucken, hade en lång och unik karriär, men ville inte sätta punkt. Han hade tveklöst egna läsare, han sålde tidningen.

Birger Buhre ville inte prata om sitt hälsotillstånd när jag besökte honom på sjukhuset i Malmö veckan innan han somnade in, utan styrde i stället in samtalen på något i tidningen, ett krönikeämne eller ett uppslag för framtiden. Han vägrade ge upp och kämpade som besatt mot sin egen obönhörliga deadline. Han avled hösten 1989, ett år efter OS i Seoul.

Ben Johnson-skandalen

De 21:a  olympiska sommarspelen kallades hand-i-hand-OS för sitt överdådiga skådespel - tre miljarder åskådare kollade, inklusive tv-tittarna - som upplevdes som "det mest gemensamma" någonsin. Idrottens seger över politiken. Länder som låg i krig med varandra möttes inom ramen för idrottens regler. 

Säkerheten? Seoul-OS genomfördes med idrottshistoriens största pådrag med 130 000 poliser, tio per tävlande. Jag minns att det svenska fotbollslaget med Martin Dahlin, Jonas Thern och grabbarna kallade sin hårdbevakade förläggning för omväxlande "Gyllene fängelset" och "Örnnästet".

De största idrottsmännen? Världsprofiler som Carl Lewis, som försvarade sitt OS-guld på både 100 meter och längdhopp, världsrekordhållande stavhopparen Sergej Bubka, sprinterdrottningen Florence Griffith-Joyner, DDR:s simmardrottning Christine Otto, start i sex grenar, guld i sex.

Svenska resultat? Bleka! Boxaren George Scott, tidigare Cramne, tog ett OS-silver, våra världsstjärnor i pingis och tennis var nya i olympiska sammanhang, men guldhoppen slutade i antiklimax och två brons (Stefan Edberg och Erik Lindh).

Jätteskandalen med Ben Johnson resulterade förstås också i den mindre smickrade rubriken Doping-OS. Världens mest omskrivne olympier hyllades som världens snabbaste man i fyra dagar för att sedan, bortom varje tvivel, avslöjas som fuskare, möjligen i klorna på en samvetslös läkare.

Det blev en signal till en upptrappning av kriget mot fusket, det slogs stort på trummorna när vetenskapsmän i USA och Sovjet kontaktade varandra för att samarbeta i kampen mot dopningen.

Birger Buhre avrundade Johnson-affären med: "Festen är störd, men kanske inte förstörd. Möjligen börjar vi också se en liten, liten ljusglimt i det långvariga dopingmörkret."

Ha, ha, ha, kan man säga med facit i hand. Läget är ännu sjukare i dag.

Birger Buhre sammanfattade sommar-OS i Sydkorea:

"Ett oerhört intressant land har fått visa världen alla sina förbluffande resurser i den mest universella idrottsfesten någonsin."

Vad blir betyget för vinter-OS trettio år senare?