Författaren är en meningsskapande konstnär, utan vars arbete världen kan te sig kaotisk.
Så har PC Jersild en gång uttryckt det och Malmöförfattaren Jan Sigurd använder de
orden när vi träffas för att tala om varför och för vem författaren genom tiderna skriver.
Jan Sigurd har då och då tänkt igenom frågeställningen för sin egen del. En mer eller mindre plågsamt gnagande tanke, om att plitandet med ord och berättande skulle ha ett rent narcissistiskt värde, har utmed vägen av hans nu 14 böcker ersatts av en mognare mans föreställning.
Han talar med genomtänkta formuleringar om sina försök att få korn på människans villkor i tillvaron, om ett sökande efter allmänmänsklig psykologisk sanning. Alla hans böcker rymmer en strävan att sätta
fokus just på detta och innan han släpper ifrån sig ett färdigt verk är det viktigt att han känner tillfredsställelse över resultatet.
– Det kan låta anspråksfullt, visst, men människan finner hela tiden nya sanningar, jag är inte ensam om det. Och det finns många sanningar, säger han.
Enda granskaren är det egna samvetet och en grundläggande exakthet i beskrivningen, förklarar han.
Om författaren har en uppgift i samhället är det inte självklart vilka villkor som omgärdar den. En polis är en polis. En sjuksköterska är en sjuksköterska. Frisören har sin roll, prästen sin.
Är ”författare” över huvud taget ett yrke? Eller är det ett kall? En hobby som utövaren får betalt för, i vissa fall vill säga.
Det brukar kallas ett av flera fria yrken, utan att för den skull vara lika belönat som till exempel artisten eller journalisten. Likväl är författarens arbete friare så tillvida att ingen chef styr och förmågan att flyga kan testas i det oändliga.
– Det är ett privilegium, men det är läsarens ansvar att göra sin tolkning av vad jag skriver.
Att kalla sig enbart författare krävde tid för Jan Sigurd. Först på senare år har han tagit den yrkestiteln för sin, ett slags statement parallellt med framgången. En framgång han rönt, som han ser, genom idogt skrivande.
– En fin recension är ingen garanti alls. Däremot 30 sekunder i Gomorron-soffan – då är lyckan gjord.
Han har mycket att säga om denna väg att nå succé för en författare i vår tid. Inte i existentiella termer. Jan Sigurd ser det ur ett mer jordnära perspektiv.
Han skissar med sina händer ett avlångt men ändå litet land, med två nivåer, en regional och en nationell.
För att bli storsäljande måste författaren antingen skriva en bok som blir film eller tv, få ett tungt pris eller precis ha skrivit om den sjukdom som prinsessan har drabbats av. Då kommer inbjudningen till Soffan.
– De andra författarna förblir regionala, inte ens biblioteken norrut bjuder in dig, för de har inte råd. Och du kan inte köra hem samma kväll.
Ett överlevnadsdilemma uppstår när författaren inte säljer mer än några hundra ex – även om boken fått de finaste omdömen. Det hjälper inte att författaryrket kan ses som ”den fjärde statsmakten”. Författaren tvingas fortsätta jobba som lärare, taxichaufför eller vad det nu är.
– Därför är de allra flesta svenska författare schizofrena, säger Jan Sigurd och betonar det metaforiska.
Trots det finns den romantiska bilden av författaren som hopsjunken över sin skrivmaskin skapar i sin ensamhet, alldeles säkert kvar. Jan Sigurd möter den ofta och talar om en folkrörelse. Han brukar hålla skrivarkurser, med sin fallenhet för ståuppkomik, och sitt behov att formulera det han grunnar på.
– Alla berättelser jag får vara med om, det är som att titta in i ett väldigt kalejdoskop.
All ”sann” konst appellerar till frihetskänslan i oss. Men med hjälp av några ord av Tarkovskij understryker Jan Sigurd att författaren inte har en övermänsklig förmåga.
– Jag målar fartyget på havet. Kapten får någon annan vara.