Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Visst är det skönt att slippa skolan

Ola Wikander, krönikör för Kvällsposten Kultur. Foto: SUSANNE SVENSSON
AF-borgen i Lund i nattid. Foto: JENS CHRISTIAN

Ola Wikander sjunger en lovsång till universitetets underbara vuxenvärld.

”Vi är inte längre i skolan!” 

Så brukar jag säga till mina studenter under ett litet ”pep-talk” i början av kursen i bibelhebreiska vid Lunds universitet. 

Och vad menar jag med det? En lärdomsaristokratisk poäng om att studierna på universitet är på en annan nivå än den skolmässiga? Nja, i alla fall inte bara. 

Vad jag framför allt syftar på är: Vi är inte längre i den märkliga sociala miljö som skoltiden innebar. 

Friheten vid universitetet

Då man gick i skolan blev den ens hela värld. Skolan är nödvändig – men svår. Man vaknade på morgonen, var där större delen av dagen, tänkte på den när man var hemma. 

Ens vänner var oftast sådana man hade därifrån. De jag umgicks med, de jag spelade rollspel med – de var människor från skolan. 

Om man råkat ut för något pinsamt var det en social skam som snart ”alla” kände till. It fama per urbes, som Vergilius skriver: ”ryktet går genom städerna”. Eller lektionssalarna. 

Behovet att positionera sig i hierarkierna var ständigt närvarande. Så var det för mig på Järnåkraskolan i Lund, och så var det nog för många andra. 

Den roll man hade – i mitt fall var den till stor del ”ung protointellektuell som inte var bra på idrott och opponerade sig mot skolans kollektivism” – kom att definiera en långt fram. Jag har ofta känt att jag även i min vuxna tillvaro omedvetet faller in just i det rolltänkande man programmerades med, trots att både jag själv och andra förändrats radikalt sedan dess. 

Student i Lund

Så min poäng med det där lilla anförandet är: vi kan släppa det nu. Det handlar inte längre om vem som känner vem, vem som sagt vad till vem, vem som har vilka kläder, vilka rykten som går. Det handlar om studierna. En befrielse. 

Det som förenar dem som är i lektionssalen är en sak, och bara en: att de av ett eller annat skäl valt att lära sig något. Då är det ämnet, och personerna, som står i centrum. Inget annat. Inte sociala ränker eller hierarkier. 

Det är också befrielsen med att vara vuxen: man har – i alla fall i någon mån – gjort ett eget val. Det kan man vara stolt över, och stå för. 

Det är viktigt när man läser en universitetskurs som har hög takt och mycket att lära in. I skolan var man splittrad: ämnena var många, och i och med just denna ständiga sociala överlevnadskamp kunde det kännas som att studierna var en ganska sekundär del av tillvaron. På universitetet kan man gå bortom detta. Man själv, ämnet, litteraturen. Och naturligtvis läraren och studiekamraterna – men de behöver inte vara ens konkurrenter.  

Alltså: vi lämnar det där bakom oss. Vi har den fantastiska lyxen att få ägna oss åt vår förkovran, för att förbättra oss själva och vår bildning, upptäcka saker, lära oss saker. Koncentrera oss. Utan att bry sig om vem som gjorde vad kvällen innan, utan att känna klumpen i magen inför en gympalektion. 

Ajdå, där var jag kanske lite för ärlig igen.   

 

Ola Wikander är författare och krönikör för Kvällsposten Kultur. Hans senaste bok är "Den trettonde funktionen".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!