Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Våldets profet är Qutb

AVRÄTTAD 1966. Egyptiern Sayyid Qutb, född 1906, var en av ledarna i Muslimska Brödraskapet, och dömdes för sina planer att mörda Egyptens president Nasser. I dag präglar hans våldsamma och hatfulla version av islam både al-Qaida och IS (Islamiska staten): de mördar i Qutbs namn.

Vad eldar mördarna i IS, som skoningslöst slaktar fränder, yazidier, kristna i denna stund i norra Irak? Det är den "allra siste profeten", Sayyid Qutb. Vem var han? Anna Ekström förklarar.

På Facebook visar svenska anhängare av Islamiska staten (IS) att de betraktar Sayyid Qutb som en stor auktoritet. Vem var han och vad tänkte han?

Qutb var en av muslimska brödraskapets ledare. Kring 1950 producerade han ett antal skrifter som blev diverse islamistorganisationers ideologiska huvudkälla.

I likhet med några andra moderna ideologer berättade Qutb om en ny, kollektiv människa med närmast gudomlig skaparkraft. Denna människa både befriar sig och skapar genom kamp: klasskamp, raskamp eller kampen mellan trogna och otrogna.

Men den ideologiska berättelsen brukar inte börja där utan i samtiden: krisen eller vägskälet. Qutb såg att det inte längre fanns någon umma. Ingen var muslim, ty alla lydde avgudar, det vill säga mänskliga lagstiftare. Mänskligheten hade återgått till jahilia: tillståndet av okunnighet om islam som rådde före Muhammeds tid.

Genom det greppet gjorde sig Qutb till den allra sista profeten med rätt att skapa ett nytt islam. Det blev ett modernt islam som var fundamentalt olikt Muhammeds, detta trots att Qutb sade sig vilja återgå till en medeltida guldålder.

Medeltidsmänniskor trodde sig vanligen inte kunna kontrollera allt och alla. Världen var mystifierad. Följaktligen sade sig inte Muhammed äga all kunskap om Gud. Varken hans anhängare eller de kristna kunde vara säkra på att de gjort sig förtjänta av en evighet i Guds sällskap. Det fanns alltså ett väl tilltaget utrymme för osäkerhet och mångtydighet i en värld där det gudomliga och det mänskliga var två från varandra åtskiljbara sfärer.

O Med renässansen kom idén att vissa människor kunde klättra närmare det gudomliga genom att odla det geniala, eller det kontemplativa som Giovanni Pico della Mirandola satte högst.

O Med Carl von Linnés lärjunge Johann Friedrich Blumenbach kom tanken att vissa människogrupper rent biologiskt klättrat högre än andra - den högsta människan blev då den fysiskt vackraste.

O Med Darwin kom uppfattningen att människan kunde förädlas via selektion.

O Och med den industriella revolutionen kom metaforen att samhället var ett maskineri som kunde förbättra människan genom att kräva allt nyttigare mänskliga kuggar. Avståndet mellan det mänskliga och det gudomliga kunde minskas och människan befrias genom rörelsen framåt-uppåt. Gud behövdes nog inte. Nietzsche fick döda honom.

Bildligt och förenklat kan man säga att de förmoderna människorna satt vid en och samma stam och inte kunde klättra upp i kronan. De moderna högg ned stammen och snickrade en stege av bitarna. Stegen möjliggjorde ökad rörlighet i konstruktiv bemärkelse, men också farliga drömmar om att det gick att ta sig ända upp till ett jordiskt paradis. Tillvaron kunde betraktas som en för mänsklighetens räddning nödvändig klättertävling mellan kollektiva personer: raser, folk, klasser och åskådningsgemenskaper.

När vi säger att islam måste moderniseras för att bli bättre sprider vi något i stil med den bilden: utveckling, progressivitet, framåtskridande - alla positivt laddade ord som säger "ju modernare desto bättre".

Men islam finns redan i en modern form: Qutbs.

Och till sitt innehåll är den sämre än Muhammeds medeltida islam.

Qutb använde modernitetens stege, högg inte ner den. På den högsta pinnen placerade han krigarna. Dessa skulle utrota jahilia från hela världen med hjälp av modern teknik och för ändamålet nyttig vetenskap. De behövde inte föra den inre kamp Muhammeds muslimer är ålagda att föra mot det onda. Det onda låg i andra människor som stod så lågt på stegen att de inte ens var mänskliga. Dödandet hade blivit något mera än ett sätt att vinna strider. Det var nu en väg till att bli en god människa med kraften att skapa ett jordiskt paradis och stjäla nyckeln till det himmelska.

Gud hade berövats rätten att hålla muslimerna ovetande till domedagen. Qutb visste vem som var god: den nya muslim, den nya människa som hans idéer skapade. Han var allvetande inom den gudomliga sfären och utvecklingsbejakande inom den organisatoriskt-tekniska. Avståndet mellan gudomligt och mänskligt - utrymmet för osäkerhet - var utplånat. Qutb dödade inte Gud, men han förslavade honom.

IS och andra våldsamma islamister följer Qutb, inte Muhammed. En medeltidsmänniska skulle säkert förfäras över deras hädelse, en antik grek skulle nog skaka på huvudet åt deras hybris, och med dagens språkbruk kan man säga att IS i nuläget är de farligaste islamofoberna.