Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vagnen en återvändsgränd

Harry Martinson Foto: Jan Collsiöö
För 50 år sedan kom Harry Martinsons diktsamling Vagnen ut. Magnus Sjöholm håller det inte för osannolikt att det negativa mottagandet bidrog till att den tidigare så uppskattade författaren tog sitt liv.
I dag är det 50 år sedan Harry Martinson gav ut Vagnen. Dagen innan hade Martinson stått på höjden av sin författarbana. Med rymdeposet Aniara och diktsamlingen Gräsen i Thule –58 hade han befäst sin ställning på parnassen: hyllad som både mångsidig visionär
och finstämd naturpoetisk iakttagare. Med Vagnen frontalkrockade litteraturkritikerna och Martinson för första men inte sista gången.
Den avgörande kraschen kom med Nobelpriset 1974 men som Martinsonforskare påpekat var akademiledamoten beroende av goda recensioner. Den hårda kritiken mot Vagnen påverkade märkbart hans psykiska hälsa.

Vagnen består av en större naturromantisk del med skira metaforer, stämningsfulla landskap och Martinsons kanske allra vackraste poesi medan de avslutade 17 dikterna, Sånger om Vagnen, är närmast absurt annorlunda.
Inspirationen från Aniara är tydlig: nya ordkonstruktioner, mytologisering och den naiva, allomfattande världsbild där existentiell tro och fysisk materia blandas och förvandlas. Fast där rymdeposet gav framtiden och oändligheten ord blir
beskrivningen av nuet och dess snabbt framväxande privatbilism till stumt pekande.
Poesin är platt, språket stelt och kännetecknas främst av ett nästan
gammaltestamentligt hat.
Man kan mycket väl byta ut ”Vagnen” mot Mammon”. Det blir uppenbart i den sista dikten där han besjunger den ”Vagn” han vill möta likt en kristen kärleksgud.

Det ligger hela tiden farligt nära pekoralet när Martinson symboliserar bilismen likt det eggande ”Hjulet” som förför och rullar iväg med människobarnet ”för att aldrig komma åter”.
Det är programdikter i sin ambition att varna och avskräcka utan varken nyanser eller poetisk kolorit.

Martinson vill se bilismen som 1960 års dödskult. Han kan till och med vara osmakligt hånfull när han i den första dikten om racertävlingar ironiserar om en dödsolycka på Le Mans några år tidigare där 83 människor miste livet.
”Vagnen” kan symbolisera den korsväg där en svensk nobelpristagare valde en återvändsgränd som han först tog sig ur genom att begå harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset 18 år senare.

Magnus Sjöholm
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!