Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Vågar ingen göra politisk konst längre?

MODIG KONST. Ai Weiweis flytvästverk i Berlin.
Expressen Kulturs Sara Berg.
Foto: Lasse Svensson

Brännande politisk konst lyser med sin frånvaro i Sverige.

Sara Berg undrar om det ängsliga kulturklimatet lagt sordin på kreativiteten.

I februari i år lindade den kinesiske konstnären Ai Weiwei in pelarna framför Berlins konserthus i 14 000 flytvästar. Som en manifestation mot Europas inhumana flyktingpolitik och en påminnelse om att det en gång funnits levande, livrädda människor i dessa flytvästar.

Den hemlige gatuartisten Banksy visade ett verk på samma tema i den lilla brittiska kustorten Weston-super-Mare i höstas. I en bassäng på hans temporära missnöjespark Dismaland guppade en samling överfulla flyktingbåtar omkring, utan att någon av besökarna ville betala den slant som krävdes för att radiostyra dem i land.

När jag nyligen besökte Malmö konsthögskolas årsutställning, där elever från samtliga årskurser får en chans att visa upp ett eller flera verk ur sin produktion, förvånades jag mest över hur tamt och intetsägande nästan allting var. Det var liksom ingen som ville säga någonting.

Stora, abstrakta målningar i bleka färgskalor och oklara installationer bestående av objekt, till synes slumpvis utplacerade i rummen. "Materialkonst", för att citera en bekant inom konstvärlden.

Ängsligt klimat i Sverige

Kanske har vi det för bra i Sverige, vi saknar allvarligare konflikter att tolka konstnärligt, vilket ger utrymme att utforska teknik och material, snarare än att uttrycka en åsikt, ett budskap.

Eller så lider konstutbildningen brist på det politiska perspektivet. Jag förvånades mest över att det inte ens var någon som ville använda sitt utrymme åt att försöka provocera. I konkurrens med skolans samtliga studenter hade det åtminstone varit ett syfte i sig, ett sätt att sticka ut.

En annan förklaring kan vara det ängsliga, kulturella klimat som råder i Sverige just nu, där konstnärer som Makode Linde och hans samhällskritiska konst snarare möts av en enorm personfokusering i stället för ett i första hand konstkritiskt mottagande.

Konst som gör skillnad

Allting kanske inte måste vara Peter Johanssons skivade dalahästar och nazistiska båtpartyn, men han är uppfriskande om inte annat. Hans bidrag till "Forårsudstillingen" på Charlottenborg i Köpenhamn bestod av en handfull svenska flaggor i blåsväder (bildligt och bokstavligt, ett gäng kraftiga fläktar fick det att storma kring dem).

Rent logiskt är det ju konststudenterna vid de svenska skolorna som borde skapa den mest provocerande konsten, ty här är risken att drabbas av censur eller maktövergrepp i princip obefintlig.

En vän till mig bor i Berlin, inte för att han vill, utan för att han blev tvungen att fly från den iranska regeringen efter att ha publicerat regeringskritiska texter på sin hemsida. Det kanske inte kan klassas som ett konstprojekt, men jag hade önskat att någon i ett land lika fritt som Sverige hade förvandlat hans erfarenheter till konst med möjlighet att göra skillnad på allvar.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.