Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Utbölingen

Stick iväg! In i Spaniens kris, in i Malagas riktiga mörker, här bor 150 000 arbetslösa - men ingen får utan tillstånd samlas i grupp. Foto: Andres Kudacki

Enligt en ny lag är det förbjudet för människor att olovandes samlas i grupp på Spaniens gator. Men vi är ett litet gäng som väntar och sen stiger på bussen vid Malagas flygplats, en stadsbuss och en småsur chaufför som kan säga tre euros på engelska, annars inget.

Min spanska är ringrostig och det är omöjligt för mej att berätta vart jag ska, jag kan inga gatunamn.

Jag har varit i Malaga förut men mest i centrum och nu ska jag längre bort och det bor 600 000 människor här och det myllrar, spansk trafik, spanska biltutor, busstutor, och jag färdas genom krisens Spanien med min brorsas gamla trasiga glasögon, och 55 procent av befolkningen under 25 är arbetslös.

Malaga har en stor kryssningshamn med lyxbutiker och lyxaffärer, lyxmänniskor. Jag räknar till tre gigantiska kryssningsfartyg, sju-åtta abnorma lyxyachter som hämtade från en James Bond-film.

En promenad in till city och jag går förbi hus som små palats i mjukt grönt och gult, några välskötta, andra övergivna med slarvig graffiti. Det börjar göra ont i fötterna och jag stannar på en bro, äter spanska clementiner som har en mer koncentrerad smak, har fått mogna på träd och inte instängda i ett lastrum på väg till Sverige.

Så jag står på en bro över en liten torr flod och ser något nere i leran och den frodiga växtligheten, en ung kvinna och en ung man sitter på en madrass av kartong, bara sitter. Och jag tar på mej de trasiga glasögonen och jag ser deras trasiga kläder men låtsas att jag tittar upp mot gamla Gibralfaro, den moriska borgen som skyddade mot inkräktare som ville stadens människor illa, pirater. Och jag tittar på dem, pojken och flickan på flodbädden, smutsen och det slitna - och inga människor får samlas olovandes i grupp på Malagas gator.

På kvällen i mörkret dit gatlyktorna och billyktorna inte når, genom parken med de tunga buskarna och träden, deras tunga dofter, hör jag musik som klagosång.

Och nu går jag in i Malagas riktiga mörker och det bor 150 000 arbetslösa här och ingen får samlas i grupp på stadens gator. Men i en ring står ett tjugotal skuggor, människor med trumpeter och några andra instrument, de spelar högt och skrikigt i falsett.

Det är inte en konsert, det finns ingen publik, bara jag i utkanten utan glasögon - och det är hotfullt och de spelar högre och högre och det är desperation och jag darrar men vill se och tar på mej glasögonen och kanske ser jag ut som en infiltratör, en inkräktare som vill musikanterna illa, och plötsligt tystnar musiken och en ung man höjer armen och pekar först på mej och sen mot lyxhamnen med kryssningsfartygen. Och jag ser i hans arga ögon vad han säger eller spottar: Stick iväg, ge dej av dit du hör hemma, pirat!

 

Jonas Bergh