Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tonsättning av en angelägen historia

På plats. De kvinnliga lösdrivarna betraktades som en del av samhällets "bottensats" när de togs in på Citadellet för tvångsarbete. Nu har deras öden dramatiserats på samma plats. Foto: Leo Erdfelt

De "lösdrivande" kvinnor som togs in för tvångsarbete på Citadellet hade ingen anledning att sjunga. Nu har deras öden tonsatts och dramatiserats på samma plats. Martin Lagerholm ser en angelägen historia som är väl gestaltad men som behöver en bärande musikalisk idé.

FAKTA

MUSIKTEATER

Bara en berglärka

Öresundsteatern på Citadellet i Landskrona t o m 31 augusti

Den politiskt genomsyrade musikteatern har alltsedan Bertolt Brechts och Kurt Weills dagar tjänstgjort som en utmärkt samhällsspegel och historielektion. Då handlade det om dekadens och nöd i 20-talets Berlin, i dag kan det röra sig om ett stycke mörk svensk socialhistoria från samma tid. Den nyskrivna musikalpjäsen "Bara en berglärka" beskriver den period då Citadellet i Landskrona utgjorde Statens Tvångsarbetsanstalt för lösdrivande kvinnor. För manus står den dramadebuterande författaren Eva F Dahlgren, som av en händelse stötte på några fotografier av de intagna kvinnorna när hon härom året arbetade med sin uppmärksammade bok "Farfar var rasbiolog". Musiken är skriven av de tidigare The Ark-medlemmarna Mikael Jepson och Jens Andersson och framförs av en kvartett under kapellmästare Christopher Dominiques ledning. Regisserar gör Öresundsteaterns Anders Kungsman, som härmed tar ett respektingivande kliv från småskaligt teaterarbete till konstnärligt och logistiskt bångstyrigt tältprojekt med hög svansföring.

Utifrån den dokumentation som finns tillgänglig har Dahlgren vävt samman några fiktiva levnadsöden, med den lösdrivande "berglärkan" Linnea Johansson (Miriam Forsberg) som dramatisk fixpunkt. Till tonerna av mässingskvartetten Wendstiernas festliga musik anno dazumal, och tillsammans med upprymda ortsbor i tidstypiska kläder, följer publiken de nyanlända och högljutt begabbade internernas väg från Kasernplatsen till Citadellet, där de historiska händelserna utspelade sig för mindre än ett sekel sedan. Under tre timmar får vi så följa Linneas öde som kulminerar med en bitter vårdnadstvist mellan den rigide anstaltsdirektören med fläckat förflutet (Per Ullberg) och hans maka (Eva Ekengren). Men det är i lika hög grad ett kollektivdrama, där den kvinnliga kören av demimonder, kopplerskor och ligistflickor stolt stärker sitt motstånd mot att anstalten också fungerar som ett slags rasbiologiskt forskningsinstitut med uppdrag att observera och klassificera vad man kallade samhällets "bottensats".

Det flesta av allkonstverkets många olika komponenter är fint sammanfogade i teatertältet, där den sceniska gestaltningen fungerar alldeles utmärkt på både manus-, regi-, scenografi- (Daniel Andersson och Kungsman), kostymör- (Lise Hadian) och ensemblesidan. Föreställningens svagaste kort är märkligt nog musiken, där den spretiga blandningen av skillingtryck, folkmusik och bluesrock väger alltför lätt i förhållande till uppsättningen som helhet. Här saknas en bärande musikalisk idé.

Öresundsteaterns satsning behöver vid en jämförelse med andra omfattande teaterprojekt ändå inte skämmas för sig, i synnerhet inte som man här berättar en historia vars angelägenhetsgrad knappast går att överskatta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!