Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Tjäna för Emma Zorn

Emma och Anders Zorns första möte var elektrifierade.

BIRGITTA SANDSTRÖM

Emma Zorn

Norstedts

Han är en av våra mest kända konstnärer, Anders Zorn. Som akvarellist, oljemålare, etsningsekvilibrist och skulptör gjorde han intryck på en hel värld. Vi förknippar honom mest med hans sinnliga nakenmotiv och provinsiella konst från Siljanbygden, men det var hans porträttmåleri som förförde beundrarna. Särskilt hans avbildningar av den fina världen kring förrförra sekelskiftet  – presidenter, kungligheter, styresmän och ädlingar inte minst i USA, England och Frankrike  – gjorde honom attraktiv bland den tidens honoratiores.

De fingertoppskänsliga modernisterna såg ner på Zorns konst. Den var inte djärv nog, inte experimentell och kunde inte inrangeras i samtidens ombytliga -ismer, vare sig det nu var impressionism, pointillism eller fauvism som härskade bland modetrenderna. Zorn kunde sitt hantverk. Hans romantiska inlevelse och skarpa blick fångade motiven med en sällan skådad precision.

På rekordtavla

Häromåret såldes tavlan "Sommarnöje" för 26 miljoner kronor, det högsta belopp som någonsin ett svenskt konstverk avyttrats för här i landet. Det är hans nyblivna fru Emma som gått ner på bryggan för att möta lotsen vilken håller på att ro i land. Havet glittrar i de mest känslofyllda nyanser och man förnimmer konstnärens hänförelse när han avbildar sin förälskelse.

Anders Zorn (1860-1920) hade då äktat Emma, född Lamm (1860-1942). Det var bondsonen från Moratrakten som funnit sin burgna överklassdam, eller om man så vill – masen som gift sig med judinnan.

Det klingar omaka men det är ett äktenskap som ingås mellan två jämbördiga själar.

Deras kärlekssaga finns nu nedtecknad i boken "Emma Zorn" av Birgitta Sandström. skriven utifrån hustruperspektivet. Författaren har under många år varit museidirektör och chef för Zornsamlingarna i Mora och kan sitt ämne.

Blickar möts

Deras första möte är elektrifierande. Anders Zorn har kommit för att måla av bokförläggare Hugo Gebers lille treårige son som är grinig. Moster Emma kallas in och konstnären ser mer på hennes drömmande blå ögon än på modellen. Deras blickar möts och förälskelse uppstår. Det är dock den borgerliga konvenansen som råder över skeendet. Emma, 20, är en försiktig kvinna av sin tid och lyssnar lika mycket på moderns råd som på sina egna begär. Anders får restriktioner hur ofta han får skriva brev och därtill förmaningar kring innehållet, ifall försändelserna skulle hamna i orätta händer. Under loppet av några år möts de enbart vid några få tillfällen och även om Anders faller modern i smaken är denna orolig för att konstnären inte kommer att förmå försörja dottern. Zorn verkar då redan i Spanien, Frankrike och England, och kämpar för att kunna uppfylla de ekonomiska pretentionerna.

Läser breven

Som läsare har vi fri tillgång till brevväxlingen, som löper fram i ålderdomlig svenska över ett par hundra sidor, ibland kryddad med spanska, italienska, franska, tyska, engelska stickord, ja till och med moramål. Otåligheten hos paret stegras med åren, och med den falnar också ens läsarintresse en smula. Ett par hundra sidors saggande korrespondens tär på näthinnorna. Men man kan ändå inte undgå att märka den matroniserande ton som Emma använder, till sin älskade. Redan häri kan man se något av det sprängstoff till de äktenskapliga konflikterna som så småningom kommer att komplicera förhållandet mellan två från början till synes jämbördiga livsledsagare.

Jag undrar dock om denna utdragna hemliga förlovningstid ändå inte har sin upprinnelse i det faktum, att Emma Lamm kommer från en patriarkalisk och ekonomiskt framgångsrik judisk familj som i Sverige kan räkna sina anor nästan 100 år tillbaka. Man vill hålla kvar de judiska banden och önskar kanske en mer passande judisk make till sin bildade och bildsköna dotter.

Tolerans hederskodex

Likväl: detta är en tid för judisk assimilation då tolerans är hederskodex. Man ser hur de välbärgade judiska familjerna mer och mer omfattar kristna vanor. Koscher är inte längre nödtvunget och jularna firas som hos vilken kristlig familj som helst,  med den skillnaden att högtiden formas till veritabla släktträffar bland mosaiska trosfränder.

När Emma är 10 invigs Stockholms synagoga med dess liberala liturgi; svenskan har ersatt merparten av hebreiskan och en stor orgel beledsagar bönerna, som i vilken kyrka som helst. De ortodoxa judarna som börjat komma från Ryssland sätter inte sin fot i denna hedendom utan kallar spefullt templet för der kloyster, Kyrkan.

Nåväl, efter att man själv tröttnat på breven och är beredd att lägga boken ifrån sig gifter de sig till slut. De far iväg på vidlyftiga resor till Italien, Spanien, Frankrike och Gud vet vart, likt vetgiriga globetrottrar. Maken arbetar sig upp och de vältrar sig i societeten varhelst de styr sin kosa, och i USA knyter Anders viktiga kontakter och håvar in förmögenheter på sitt porträttmåleri.

Förödmjukad av maken

Samtidigt kan det inte vara tillfredsställande att vara gift med ett "geni", som Emma kallar sin man – särskilt under de skeden då hon förödmjukas av honom. Deras stora vänskapskrets kan inte undgå grälen som blir deras följeslagare på Atlantångare, i luxuösa hotellrum eller på Zorngården i Mora. Livet är en enda stor fest, åtminstone för Geniet, men barnlösheten som kommer att bli deras öde reducerar Emmas uppgifter till en lyxhustrutillvaro, där Grälet förblir en alltmer beständig följeslagare.

Efter de goda ekonomiska åren under början av förra seklet upptäcks att Anders Zorn lider av syfilis. Författaren bagatelliserar denna och ser åkomman mer som ett maskulint tidsfenomen än den kränkande könssjukdom den i realiteten är. Alltmer kommer konstnärsparets liv att förlöpa bredvid varandra, än som det sammansvetsade par de var när deras kärlek ännu flödade. Förvisso samlar de en krets av människor omkring sig som består av samtidens svenska kulturelit, vilken vräker sig på den gästfria Zorngården. Och förvisso skänker paret också oerhörda summor till behövande barnhemsbarn, hemslöjdsföreningar, grundar Mora folkhögskola och ger subsidier till ett otal behövande vänner och släktingar. Även det svenska försvaret får sin beskärda del med bidrag till bland annat kulsprutor och ett flygplan.

Nyliberalers givmildhet

Anders Zorn är inte ett fattigt stipendiehjon utan faktiskt en av sin samtids rikaste svenskar, helt i klass med finansmannen Wallenberg.

Generositeten är också ett kännetecken i tiden. Mecenaterna, dessa liberalkonservativa och ofta judiska krösusar, står för upprustning av museer, skänker bort stora konstsamlingar – en jämförelse med vår tids nyliberalers givmildhet vore direkt hånfull, gentemot de senare.

Efter döden

Efter Anders Zorns död 1920, påskyndad av hans syfilis och yviga alkoholvanor, kommer Emma att leva i ytterligare dryga två decennier. Hon deltar i välgörenhet, hedrar Geniet med att köpa tillbaka en del av hans konstverk till ett Zornmuseum i vardande – och hon förblir sina vänners vän. Märkligt nog kan hon bland dessa också räkna statsrådet KG Westman – i boken förblir han helt okommenterad – fastän denne maktmänniska kom att bli beryktad för sina antisemitiska åsikter och som justitieminister bidra till den censur som påbjöds av Tredje Riket.

Man frågar sig om denna en gång så intellektuella kvinna brutits ned till den grad av ett destruktivt äktenskap, och i skuggan av maken framträder som ett självförnedringens offer? Om detta ger Sandströms närgångna porträtt rikhaltigt material att fundera över.