Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Titta noga på svenskarna

Magnus Gertten. Foto: Joachim Wall
Carl Henrik Svenstedt om Magnus Gerttens nya Malmö-film.
Magnus Gertten lyckas i sin film ta fram något man skulle kunna kalla "platsens musik". På ett stillsamt och nästan diskret sätt har han sammanställt en Hemstadens symfoni. Allt material har hämtats från eller är sprunget ur Malmö: Far till staden,En doft av choklad, Rolling Like A Stone...
Det är inga vanliga "hembygdsfilmer". Steg för steg har berättarkonventionerna frigjorts. Foto och klippning har funnit nya vägar. Och musiken tar sin egen plats, inte bara i Stones-filmen eller Gå loss (med Advance Patrol). Helheten hittar sin form i självständiga filmverk.
Det ska sägas att Gertten omger sig med några av landets finaste dokumentär­filmare, som Stefan Berg, Erik Bäfving och producenten Lennart Ström. Produktionslistan från kollektivet Auto Images är imponerande tjugo titlar med Magnus i regi, produktion eller manuskript.
Den senaste, Hoppets Hamn, kommer nu i vinter på dokumentärfestivalen Tempo och finns nu på dvd. Den placerar sig utan åthävor som kronan på verket. En lugn och stark film om motstånd och humanism i människoslaktens tid.
Hoppets Hamn är berättelsen om de vita bussarna som i karavan kör in i koncentrationslägrens Hitlertyskland i mars 1945 och lyckas hämta hem 15 000 söndertrasade människor till Malmö. Fahren wir nach Schweden? frågar en flykting radioreportern ombord på färjan. Jawohl. "Men mitt hjärta är ju redan brustet", snyftar han.
Journalfilmsbilderna är oerhört starka. Nu handlar det inte om blod och öppet våld, men om elden som brinner i ögonen och långsamt övervinner tvivlet: "Är vi verkligen i Sverige? Vad här är rent, tyst och fredligt. Att man behandlar oss som människor!"

Jag tycker man ska titta noga också på svenskarna. Motpropaganda och olust hade gjort att folk inte trodde på ryktena om koncentrationsläger. Här i hamnen möter de verkligheten i all sin oemotsägliga råhet. Man kan nästan ta på den solidaritet och oreserverade värme som då strömmar ut från bastanta skånska sjuksystrar och hamnarbetare som lyfter levande benrangel ur lastrummen.
De svenska räddningsaktionerna har på ett obehagligt sätt misstänkliggjorts, senast i Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar. Det är lika ohistoriskt som skamligt. Också mottagarna och aktörerna på den svenska sidan tog stora risker utan någon som helst vinning. Föraktfulla hemmamyndigheter mötte, hot och förtal kom från den nazistiska hemmafronten. Inte minst i Skåne. Men bilderna i den här filmen säger mer än tusen ord.

Det ingår i den gerttenska estetiken att låta bilderna tala. Ofta är de delikat ljudlagda vilket ger samtidskänsla och djup. En del av det skånska filmundret är de danska mästerklipparna Jesper Osmund och Niels Pagh Andersen som också återfinns i lillebror Fredrik Gerttens remarkabla produktioner. Fotot den här gången kunde kallas "innerligt". Osmund låter Jon Rudbergs diskreta närbilder och hemlighetsfulla detaljer ta ut sin rätt. Det är flott!
Några individer ur journalfilmernas människoström spåras också upp och lyfts fram. Särskilt då den lilla flickan Irene som återfinns i Sydafrika och som nu kan tala ut. Den raske pågen Stig på kaj blir bästa kompis med judiske Joe. Gerttens gäng spårar Joe till USA och tar honom tillbaka till Malmö. Det är när Joe faller i Stigs armar efter 65 år som man kan höra platsens musik: They are playing our song!

Carl Henrik Svenstedt
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!