Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tänk om Ai Weiwei – Bao utmanar bjässen

Chan Koonchungs thriller från 2009 gavs aldrig ut hemma i Kina, men blev en bästsäljare i västvärlden. Foto: Andy Wong

Ingen legitim konst kan komma från Kina, eftersom ingen kultur värd namnet kan födas under en auktoritär regim: "It is impossible for a totalitarian society to create anything with passion and imagination".

Så skrev kinesiske konstnären Ai Weiwei för ett drygt år sedan, i en artikel i brittiska Guardian med den provokativa rubriken "China's art world does not exist" - detta apropå en då pågående utställning på Hayward Gallery i London som visade tio samtida kinesiska konstnärer, "Art of change: New directions from China".

I ett svep förkastade Ai Weiwei således inte bara alla sina kolleger, utan även en hel kultursfär.

Ai Weiweis uttalanden är inte förvånande. Inte heller är det förvånande att han av Art Review Magazine korades till världens mäktigaste konstnär förra året, denna man som gjort dissidens till sin konst och som menar att regimkritik är den enda konstnärliga dygden att eftertrakta.

Inte tillräckligt reflekterande

Inte ska man förminska hans politiska engagemang och aktivism, men det är svårt att se hur hans snäva och simplistiska kultursyn inte legitimerar slapp-heten hos en bekväm kulturkonsument i väst, ovan vid och ovillig att öppna sig för konst och litteratur från andra delar av världen.

I bakhuvudet spirar misstanken att det bara är så kallad "världskultur" och "världslitteratur" som har det uteslutande kravet på sig att vara regimkritisk, eller vara - allegorisk eller realistisk - gestaltning av det nationella ödet. När Mo Yan förra året tilldelades Nobel- priset i litteratur var den främsta angreppspunkten från kritiker hans avsaknad av tydlig politisk positionering. Vem anklagade år 2011 Tomas Tranströmer för att han i sin naturlyrik inte tillräckligt reflekterade reifieringen i det kapitalistiska varusamhället?

Poängen är inte att samhällskritik inte behövs.

Vad händer med konsten?

Frågan är däremot vad som händer med konsten - och samhällskritiken - när man reducerar den till snabba avfärdanden? När dissidentkonst och dissidentlitteratur av den lättsmälta sorten blir bästsäljande genre.

På marknaden finns i dag en uppsjö Ai Weiwei-accessoarer, alltifrån pastelliga kepsar till nyckelringar och t-shirts. Att positionera sig mot kommunism och diktatur går i dag med ett nätklick. Romanen "The Fat Years" av Chan Koonchung (2009) lanserades på engelska som "The notorious thriller they banned in China" och hyllades i väst när den kom ut av tidningar som Wall Street Journal och Guardian.

I boken målas upp onda porträtt av unga nynazistiska partipartisaner som frossar i dokumentärer om Nanjing- massakern 1937 och judeutrotningen under Tredje riket och drömmer om att massdöda japaner.

Förutom dessa Disney-onda figurer skildras ett Kina fyra år fram i tiden - 2013 - där alla kineser, såväl i stad som på landsbygd, tycks lyckliga och framåtblickande, ovilliga att prata om det förflutnas vålnader eller det rådande styret. De fyra huvudkaraktärerna är missnöjda över att Kina inte är en liberal demokrati av västerländsk modell, trots samhällsidyllen de lever i: "Mellan ett gott helvete och ett falskt paradis, vilket skulle du välja?" frågar de retoriskt - men lämnar åt läsaren att grunna på vad ett "gott helvete" är för oxymoron, liksom hur ett paradis kan vara falskt om hela befolkningen har det bra och är lyckliga.

En ickefråga

Boken skildrar inte baksidan av det politiska systemet, lika lite som den intresserar sig för de strukturer som skapar missförhållanden eller etablerar klassperspektiv.

De många på landsbygden i Kina som ännu inte sett verkningarna av "det kinesiska undret" är en ickefråga. Likväl positionerar den sig argt och ilsket mot - ja, vad? Det är oklart. Partimedlemmars inneboende ondska? Ett odemokratiskt statskick? Men man kan inte kritisera ett system utan att diskutera dess samhälleliga uttryck.När detta snabba positionerande blir en marknad i sig undermineras en skär- skådande samhällsanalys av ett land statt i snabb förändring, där ideologierna ständigt transformeras och förtryckarna antar nya former.

Att som Ai Weiwei kategoriskt hävda att ingen konst kan uppstå ur en totalitär nation är att inte ha läst sin konsthistoria, lika mycket som det är att glömma att en nationell litteratur ofta formats av exilförfattare. Det stänger av en nyanserad diskussion om kinesisk kultur - liksom de ekonomiska, politiska och sociala faktorer som villkorar den.

 

Viola Bao

kultur @kvp.se