Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Synth utan analys

Bengt Rahm. Foto: Pressbild

Charlotte Wiberg läser om den svenska synthkulturen.

Musiklitteratur

BENGT RAHM | Den svenska synthen | Kalla kulor förlag

Efter den svenska proggen och den svenska punken är det dags för den svenska synthen att dokumenteras i bokform – välbehövligt för en genre som aldrig riktigt fått sitt erkännande. Bitter­heten över omgivningens nedlåtande attityd lyser också igenom i flera av berättelserna i Bengt Rahms Den svenska synthen. Samtidigt tycks det utanförskap subkulturen signalerar ha lockat många av dess anhängare: att utsätta sig för omgivningens förakt genom att trampa runt i en småstad i svart och kängor, som ett sätt att manifestera sin alienation.

 

Boken består av utdrag ur intervjuer och samtal med involverade personer. Några av dem har också bidragit med insprängda krönikor i de tre delarna – musiken, kulturen och scenen. Den första är störst och fungerar bäst.

Det blir faktiskt inte tjatigt att läsa 300 sidors band- och bolagsberättelser, mycket beroende på avväpnande ­distans och humor hos många av dem som kommer till tals.

Genrens spännvidd och förändringar över tid framkommer bra. Och gör-det-själv-andan hos dem som freaklika suttit i tonårsrum på lands­bygden och vridit på rattar, spridit kassetter och skrivit 400 låtar om döden är inspirerande för flickor och pojkar överallt.

Rahm har gjort ett jättejobb med att sortera upp och redigera materialet.

Men i flera partier saknas en författarröst – särskilt de som behandlar kulturen. Synthen har alltid dragits med ryktet om att vara högerextrem eller åtminstone borgerlig. Boken slår visserligen hål på sådana myter, men citattekniken blir här lite väl ytlig. Bristen på analys är mest frustrerande på området "manlig dominans": här var synthen verkligen konservativ när den kom. Den skilde sig tydligt från punk och postpunk som snabbt bar fram många kvinnliga musiker.

 

För synthen tog det flera ­decennier innan kvinnor började ta plats. Genren fullkomligt skriker efter genusanalys! Det må vara mycket begärt att Rahm skulle göra en sådan, men lite mer än två sidor med förväntade uttalanden hade vi kunnat få.

 

Charlotte Wiberg

kultur@kvp.se