Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spaning efter flygfän...

FAKTA

LENNART NILSSON | Kråkan som var en mes - om fågelarter och artbildning | Ellerströms

Den här sommaren blev sädesärlornas.
När vi nästan gett upp, efter mer än trettio års väntan, bygger ett par oväntat i vedboden. Stor glädje utbryter, och nervös spaning genom Skånelängans fönster.
Efter en kort tid vänjer vi oss vid varandra och umgås därefter okomplicerat på gårdsplanen. Två kullar flyger ut från redet under vedbodtaket, och fåglarnas småprat förgyller våra sommardagar.
Av denna art, vår vanliga sädesärla, motacilla alba alba, finns det enligt min fågelhandbok en mängd olika raser som alla varierar en liten aning till utseendet. Till exempel den engelska varianten motacilla alba yarrellii, som har lite mörkare dräkt.
Tyvärr finns sädesärlan inte med i Lennart Nilssons intressanta bok Kråkan som var en mes, annars hade jag säkert fått fördjupad och rykande aktuell kunskap om ärlornas utveckling och om, och när, de olika raserna kan förväntas bli upphöjda till egna arter. Eller goda arter, som Nilsson lär mig att det heter.

Lennart Nilsson skriver nämligen med ambitionen att förmedla senaste nytt om evolutionens påhitt i fåglarnas värld. Han gör det på ett föredömligt sätt, förklarar väl men utan att förenkla alltför mycket. Fåglarnas värld får förbli precis så underbart komplicerad som den faktiskt är.
Och läsningen blir en stundtals svindlande biologisk bildningsresa med avstamp för sådär en 150 miljoner år sedan, när en viss urfågel, Archaeopteryx lithographica, vandrade på planeten jorden. Alltså den fjäderklädda dinosaurie som är alla fåglars moder och upphov till dagens nästan 10 000 arter.
Men också i vår tid uppstår alltså nya arter, främst genom att forskare med modern teknik skärskådar raser och underarter. Men också för att det faktiskt fortfarande upptäcks en eller annan okänd rackare. Någon har förutspått att antalet arter i framtiden kan komma att fördubblas.
Tycker ni detta låter imponerande ska ni veta att det en gång fanns 150 000 fågelarter på jorden. Och att hela 1 186 stycken av de nuvarande, mer än var femte art, är akut utrotningshotad. Och detta på grund av ett däggdjur som bara funnits här en i sammanhanget försvinnande kort tid, Homo sapiens sapiens.

Hur man egentligen ska definiera en ny art är en ganska komplicerad fråga, och resonemangen kring detta ges stort utrymme i boken. Om jag förstår saken rätt är en grundförutsättning att närbesläktade raser lever åtskilda tillräckligt längre (ofta några miljoner år) för att utvecklas, evolvera, i en egen riktning. Inte bara till utseendet, sådant går ”snabbt”, utan också hinna komponera egna sångvarianter och lockläten, så att de inte längre uppfattar andra raser som artfränder.
Lennart Nilsson gör också spännande nedslag i den föränderliga värld som fåglarna och vi lever i. Han berättar om gråsparvens kusin, den afrikanska blodnäbbsvävaren som uppträder i osannolika svärmar och kan bygga 6 000 bon i ett enda träd. Om vår egen sånglärka som i likhet med husmusen gynnades enormt av människans övergång från jägar- och samlarlivet till bondekneget med åker och äng. Under 1830-talet såldes en miljon sånglärkor årligen enbart i Hallarna i Paris.
Och när de överlevande flyttade söderut förmörkades himlen av passerande lärkflockar under flera dagar och nätter i sträck. Samt om vandringsduvan som under en gång fanns i fem miljarder(!) exemplar i Nordamerika, och totalutrotades på bara några decennier. Av nyss nämnda Homo, förstås.
Vi får också möta de så kallade solitärerna, sägenomsusade fåglar som bara setts en enda gång och sedan aldrig mer. Och framgångsrika fågelforskare som svensken Per Alström som helt nyligen fick en god art, Alströms bambusångare, uppkallad efter sig.
 Och andra mindre goda fågelentusiaster, som fuskat med både det ena och det andra.

Kråkan som var en mes är för övrigt den tibetanska markhackaren som betraktades som världens minsta kråkfågel, ända tills man nu, i DNA-teknikens ljus, inser att den lille hackaren inte alls är en kråka utan snarast bör förpassas till släktet Parus, alltså talgoxarnas gäng.
Markhackaren är ett skolexempel på vad evolutionen kan hitta på: En grupp mesar råkar bli kvar när den tibetanska högplatån bildas. För att överleva i den karga miljön får de allt högre ben, allt längre näbbar och blir alltmer lika de kråkfåglar som också anpassats till de asiatiska stäpperna.
Men skillnader finns för den som vill se. Kråkfåglarna springer på marken och bygger risiga bon, medan markhackarna hoppar jämfota på mesars vis, och bor i allehanda håligheter.
Talgoxen själv är för övrigt en av världens mest studerade och spridda fåglar, och samtliga härstammar från gruppen urtalgoxar som evolverat i fyra olika riktningar och gett upphov till inte mindre än 30 raser. Sannolikt kommer snart fyra nya, goda talgoxearter att utropas.

Men hur det blir med sädesärlorna förtäljer alltså inte Nilsson. Naturligtvis klandrar jag honom inte för det. Personligen är jag nöjd om ”mina” två kommer tillbaka från Egypten i april nästa år.
Och jag är faktiskt lite upprymd över att det fortfarande finns författare som vill, och förlag som vågar, ge ut böcker med tuggmotstånd i.

Stefan Casta
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!