Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Slarvig biografi som har alltför bråttom

BORTPLOTTRAD. Jonas Bergh hade velat läsa en bättre bok om Björn Afzelius... Gunnar Wessléns "En god man (och bara en människa)" innehåller även en live-cd (utan inspelningsinformation), där Afzelius bland annat berättar en historia på danska och gör en version av Nationalteaterns "Barn av vår tid". Foto: BENGT DAHLSTEDT Foto: Bengt Dahlstedt

BIOGRAFI

Gunnar Wesslén

”Björn Afzelius: en god man (och bara en -människa)”

Norstedts, 191 s.

Boken En kompis och jag tog gitarrlektioner hos ABF i början av 80-talet, vår lärare hade långt hår och skinnväst och introducerade oss för Nationalteatern, Mikael Wiehe, Ola Magnell, och Björn Afzelius. Jag var i tidiga tonåren och mitt nyvunna politiska sökande hittade i Björn en röst som talade till mej, engagerat och lättförståeligt.

I gymnasiet blev världen svår att överblicka och leva i, duster med oförstående föräldrar, med oförstående lärare, oförstående skolkamrater och vänner, men då fanns "Ikaros"och "Exil" i min freestyle under cykelturerna och de ensamma kvällarna vid Öresund.

Han fanns där, Björn, vid sidan av de yngre och tuffare punkarna och rockbanden.

Men åren går och visst kan några sånger fortfarande få mina nackhår att resa sej. Men i takt med att jag har krävt mer djup, mer eftertanke, mer nyanser, när jag velat låta musiken och texterna ta mej längre, har jag valt andra artister.

Då och då Mikael Wiehe. Så kanske är det symptomatiskt att det bästa kapitlet i Gunnar Wessléns bok "En god man (och bara en människa)"är skrivet av - Wiehe. Här dyker anekdoterna med poänger upp. Wiehes text har fått ligga till sej och mogna, för att bli såväl informativ som humoristisk och vacker.

Gunnar Wesslén var Björn Afzelius vän. Han har skrivit en OK men slarvig introduktionsbok som inleds med historien om när Afzelius smugglade pengar till Kuba i sin gitarr. Sedan följer uppväxten i relativ vantrivsel i Hakarp, Hökarängen och Landskrona.

Det verkar vara först i Malmö som bitarna faller någorlunda på plats, där musikkarriären tar fart.

Wesslén avhandlar Afzelius problematiska relation till pengar som rann genom fingrarna, och kvinnor som verkade göra detsamma, det politiska livet, turnélivet och det komplicerade vardags- och pappalivet (han var inte precis den som hämtade på dagis). Det berättas om skivornas tillkomst och vissa kritikers påhopp, allt lätt- flytande och lättläst, men det bränner aldrig till.

Baksidetexten utlovar berättelsen om det komplicerade livsödet Björn Afzelius, men jag får mer känslan av att Gunnar Wesslén har plitat ner några minnen av sin gamle vän, berättat några anekdoter som han inte riktigt hunnit eller velat utveckla.

Varför så bråttom?

Wesslén har pratat med några av Afzelius närstående: bland andra med döttrarna, Wiehe och Marianne Lindberg De Geer, den kvinna som kom att stå Björn närmast under längst tid. Men han lyckas inte använda informationen till något verkligt substantiellt, goda ansatser rinner ut i upprepningar, stilistiska tveksamheter och korrekturfel.

Boken avslutas med två alster av Afzelius själv, ett utdrag ur romanen "En gång i Havanna" samt en text om fotbollsklubben Örgryte IS som han höll på i vått och torrt. Och för att snacka fotbollsspråk: även om Björn Afzelius var slarvig och nonchalant ibland, så lyckades han i alla fall göra flera vackra mål, enkla såväl som eleganta.

Gunnar Wesslén, däremot, sjabblar bort för många lovande anfall och skjuter alltför ofta i stolpen.