Så som i en spegel

Åldrad Pierrot. Miriam Bäckströms gobeläng av Börje Ahlstedt på en soffa, ett fotografi översatt till textil bild.

Conny C-A Malmqvist ser Miriam Bäckström skildra "verkligheten" - och råkar i samspråk.

Titeln "Motsatsen till mig är jag" är nonsens! sa Crister E.

– Nej inte alls, det uttrycker en lek med identiteter, sa jag. Miriam Bäckström har ju ena benet inne på Dramaten. Hon ska skriva en pjäs för Dramaten och det finns inte så få Dramatenskådisar i hennes fotografier. Skådisar leker ju med identiteter precis som postmoderna konstnärer. Cindy Sherman är väl ett bra exempel.

– Hon ser verkligheten som en karaktär: "Verkligheten är en ganska tråkig person, full av regler, många regler, bara regler. Verkligheten kan inte leka, och tror att reglerna är sanningen." Det är ju lite skrattretande, för verkligheten är den att hon nyss nominerats till Storbritanniens största konstpris Artes Mundi, sa Lars V. och log. I tvåmannajuryn sitter Anders Kreuger som är kurator för utställningen i Lund och som dessutom medverkat i en av Bäckströms filmer. Tala om att verkligheten är tråkig! Hon är verkligen insyltad!


– Det hör inte hit. Nu ska vi tala om hennes konst! sa jag.

– Det är ju det jag gör! Jag pratar om konstens nätverk. Det är där konstens kvalitet skapas och hon sitter i de finaste nätverken. Hon har exempelvis varit gift med konststjärnan Carsten Höller. 2006 hade han en mycket hög placering på Artfacts konstbarometer. På åttionde plats. Hans nätverkande var av högsta kvalitet. Miriam Bäckström låg på plats 700, sa Lars V.

- När hon påstår att verkligheten är tråkig, att rollen "verkligheten" tror att reglerna är sanningen, så är det ett hån mot alla de som sliter ute i den verkliga verkligheten, på fabriker, i sjukvården, osv. Detta är en verklighetsfrånvänd konst av värsta slag, sa Crister E.


– Jag tycker att den är ganska vacker och intrikat, försöker jag. Ta de cirkelformade speglarna med ett fotografi i mitten. När Miriam Bäckström tog bilderna placerade hon kameran i ett hål i spegeln så modellerna fick liksom agera mot sig själva. Det vi ser är en person som speglar en karaktär som speglar sig själv.

– Och så tycker jag att den stora gobelängen i innersta salen är fin. Den är baserad på ett fotografi av en åldrad Börje Ahlstedt klädd en pierrotskostym. Han ligger i en soffa och betraktar betraktarna med en sorgsen blick. Här händer det något intressant när man översätter ett fotografi till en textil bild. Soffans tyg och den silverfärgade Pierrotdräkten blir verklig eftersom gobelängen imiterar tyget på ett häpnadsväckande exakt vis. Och så är ju den gigantiska bilden som en scen eller kanske som en filmduk. Allt passar som hand i handske. Gobelängen refererar dessutom till Watteaus målning Gilles från 1718-1720. Sofistikerat och spännande tycker jag!

– Bullshit! Det är postmodern narcissism och kvasifilosofi. Konstnären har en plikt att förändra världen, inte spela ett glaspärlespel, sa Crister E.

– Det spelar ingen roll vad du tycker, Crister! Du kan tycka vad du vill. Du har ingen position i konstvärlden. Först när du har erövrat en plattform att verka från är du en röst att räkna med. Nu är du en nobody, sa Lars V.


Conny C-A Malmqvist

kultur@kvp.se


FOTNOT. Alla karaktärer i artikeln saknar motsvarighet i den så kallade verkligheten. Detta är konstkritik i unge Strindbergs anda - fiktiv dialog.

Konst

"Motsatsen till mig är jag" | Miriam Bäckström | Lunds konsthall t o m 25/3