Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Repad rytm

Rytmen störs. Sagohuset lyckas inte upprepa fjolårets succé. Rytmen störs av de illustrativa momenten.

Joakim Gerhardsson ser Den sovande prinsen på Sagohuset i Lund.

Teater

DEN SOVANDE PRINSEN | Regi: Margareta Larson | Teater Sagohuset i Lund | Spelas t o m 4/11.

Den unga prinsessan blir förälskad i en främmande prins, men blir av sin stränge och korrigerande far i stället anvisad ett mycket bättre parti: den mäktige kungen i grannlandet. Se där ett tidlöst hedersmotiv ur såväl sagornas värld som verklighetens. Men kärleken är som bekant stark och låter sig inte styras. Inte ens faderns brutala handlingskraft, där han ser till att prinsen försvinner och för säkerhets skull också murar in sin dotter i det mörka tornet tills hon kommer på bättre tankar, kan ändra på detta faktum. Prinsessan är obeveklig.

Med Den sovande prinsen – ett slags "könsomvänd Törnrosa" eller lyriskt gestaltad Rapunzel – har Teater Sagohuset höst­premiär på sin tältliknande halvrundel till hemmascen i Lund. I likhet med fjolårets vackra och poetiska uppsättning av den kinesiska folksagan Sjöflickan och drakens dotter berättas den här historien i gränslandet mellan talteatern, musiken och dansen. Men så är produktionsteamet också praktiskt taget detsamma, där regissör Margareta Larson, koreograf Lotta Lagerström och scenograf Marta Ciccionesi beskriver en tidlös sagovärld som får liv genom kropparnas rörelser och till rytmerna och klangerna från Tina Quarteys på scenen utplacerade exotiska instrument.

Skådespelaren Ola Citron gestaltar den principfaste kungen med både skrämmande myndighet och tokrolig mimik, som kontrasterar mot dansarna Ofelia Jarl Ortegas renhjärtade och ståndaktiga prinsessa och Pietro La Loggis prins som är lika förälskad på svenska som på klingande italienska. När berättelsen så kräver kliver de ur sina huvudroller och gestaltar med rörelser och ljud allt från stenlejon till sunnanvindar.

Ur-teatertraditionen – den muntliga presentationen ackompanjerad av koreografiska framställningar och musikaliska förstärkningar – är lika fram­trädande här som i Sjöflickan och drakens dotter, liksom Ciccionesis fiffiga scenbild som med hjälp av några stolpar och av Ernesto Meijas enkla men tydliga ljussättning förflyttar våra hjältar genom sagans olika miljöer.

Att man ändå inte riktigt lyckas upprepa fjolårets succé tror jag bland annat beror på att man här drar ut litet för mycket på de rent illustrativa momenten på bekostnad av rytmen och det organiska i det gestaltade händelseförloppet. Men vad bryr sig väl prinsessan och prinsen om det. De är redan långt borta och åter tillsammans med den kärlek som de vet övervinner allt.

 

Joakim Gerhardsson

kultur@kvp.se