Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Relationer i skärvor

TRASSEL OCH PRASSEL. Claes (Mattias Linderoth), Lena (Anna Blomberg) och Mats (Fredrik Gunnarson) i "En sängkammarfars" försöker att navigera sig igenom en festkväll som ändå slutar i trassel och prassel. Foto: Peter Westrup

TEATER

EN SÄNGKAMMARFARS | Av: Alan Ayckbourn | Översättning och regi: Adde Malmberg | Hipp, Malmö Stadsteater | Spelas t o m 24 april

Busiga paret Lena och Mats bjuder hem till kalas mitt i renoveringskaoset. Finskjorta på och fruktdrink i plastglas. Allt lugnt så långt.

Men när en av gästerna tvingas lämna sent återbud och den ena har ett förflutet med den andra slås dörrarna (bokstavligen) upp för förväxlingar, smussel och lögner.

I uppsättningen av Alan Ayckbourns"En sängkammarfars" på Hipp, där Adde Malmberg står för både översättning och regi, är det tre sovrum och fyra gifta par som tumlas runt i nattliga märkligheter.

Föreställningar driver med förhållanden och svårigheten i att hålla dem friktionsfria. Kärleksknas. Torrlagt sexliv.

"Så medan jag kör järnet i sängen ligger du och tänker på golvbrädor?", vrålar Fredrik Gunnarson (som spelar flåsige Mats) och kutar efter verktygslådan för att terapiskruva ihop en Ikea-byrå.

"En sängkammarfars" är härligt hurtig. I stunder. Framför allt i den första akten. Nämnde Gunnarson är förtjusande gapig och blir spindeln i nätet när proppen går ur den överhypade hemmafesten.


Den komiska centrifugen spinner på bra. Det slås i dörrar, sängliggande Uffe (Göran Dyrssen) - som blev tvungen att nobba festen - kvider omkring i lakanet med krampande ryggmuskel och förbannar allt (ja, allt) som kommer i hans väg.

Mycket duns i golvet och stjärt i ansiktet.

Småkvicka oneliners och buffliga argumentationer.

Men även satir. Om medelklassen. Relationer och dess skärvor. Om sjaskigt vänsterprassel och att försöka igen trots att det aldrig någonsin kommer att fungera.

Andraakten är något slöare, mer ojämn. Som att föreställningen går ner sig i takt med att själva historien lackar mot morgontimmarna. Den befriande spänst och inbjudande fart som "En sängkammarfars" öppnar med, och lyckas hålla uppe under ett bra tag, går bitvis förlorad.


Men det kittlar fortfarande till då och då. Och de åtta på scenen, framför allt Gunnarson, Dyrssen och Anna Blomberg, är överlag duktiga på att tänja förhållandetrasslet till en över två timmar lång föreställning.

Det börjar med knall, fortsätter i konjunkturspik upp men slutar i smågäsp.

Precis som fester brukar bli.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!