Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Regissören blir årets Thaliapristagare

Christian Tommer är Kvällspostens Thaliapristagare. Foto: Jens Christian

Årets Thaliapristagare är nog mest känd som uttolkare av Lars Noréns dramer. Han är flitigt anlitad och högt respekterad i teatervärlden, men hans regisignum är osynligheten och för den breda teaterpubliken är han förhållandevis anonym. Christian Tomner (f. 1948) reste från Stockholm till Helsingborg, genom stormen Gorm, för ett samtal med Rikard Loman om regi och skådespeleri, och om "Stillheten" som gjorde starkast intryck på Thaliajuryn under spelåret 2014-2015.

Christian Tomner

Bor: Född och uppvuxen i Malmö, bor nu i Stockholms innerstad.

Ålder: 67.

Familj: gift, vuxna barn och barnbarn.

Karriär: Utbildad vid Dramatiska Institutets regilinje 1973-75. Varit verksam vid bland annat Riksteatern, Uppsala stadsteater, Östgötateatern, Göteborgs stadsteater, Örebro länsteater, Västmanlands länsteater, fria grupper och teaterhögskolor, Helsingborgs stadsteater, Skillinge teater, Dramaten och Stockholms stadsteater där han är aktuell till våren med en urpremiär på Anna och Mats i Vällingby av Helena von Zweigbergk - en föreställning som inviger Stadsteaterns nya scen i Kulturhuset Trappan i Vällingby.

Juryns motivering

Thaliapriset för säsongen 2014/15 tilldelas Christian Tomner för hans regi av Lars Noréns Stillheten på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Tomner är en av våra stora uttolkare av den norénska textvärlden (vilket under spelåret för övrigt också demonstrerades på Skillinge Teater med Bobby Fischer bor i Pasadena). I Stillheten visar han åter lejonklon genom att närma sig den dramatiska texten från ett nytt och oväntat håll där tidigare uppsättningskonventioner skalas av till förmån för ett högt tempo och en dynamisk växelverkan mellan aggressiv attack och melankolisk andhämtning. Den känsliga regin gör varje medlem i ensemblen full rättvisa; skådespelartruppens bundna energi frigörs och öppnar nya vägar till ett av mästerstyckena i det svenska teaterbiblioteket i en vacker och konstnärligt helgjuten uppsättning inramad av kongenialt arbete med scenografi, musik, ljus och kostym.

Juryns hedersomnämnanden

Duon Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Møller var nominerade för regi och scenografi/kostym till Malmö Operas "Aida". Skådespelarna Cecilia Lindqvist och Zeljko Santrac fick också juryns röster, å ena sidan för titelrollen som kvinnokämpen Ottar på Malmö stadsteater, å andra sidan för SS-officeren Eichmann i Teater Theatrons "Den vita fågeln".

Teaterrepublikens Evelina Johansson fick hedersomnämnande för sin originella scenografi till "Eiger", liksom Erik Holmström för koncept och regi till "Funktionell dumhet" på hans nystartade Malmö Dockteater.

Thalia-juryn består av:

Theresa Benér (ordf) teaterkritiker, Lars Gustaf Andersson, professor filmvetenskap, Matti Edén, musikkritiker, Boel Gerell, författare och teaterkritiker, Rikard Loman, lektor Teaterns teori och praktik och teaterkritiker.

TIDIGARE PRISTAGARE

1952: Georg Årlin

1953: Gertrud Fridh

1954: Åke Fridell

1955: Toivo Pawlo

1956: Bengt-Åke Bengtsson

1957: Naima Wifstrand

1958: Max von Sydow

1959: Ingrid Thulin

1960: Åke Askner Lars-Levi Laestadius

1961: Sture Lagerwall

1962: Yngve Nordvall

1963: Folke Abenius

1964: Olof Bergström

1965: Lennart Olsson

1966: Halvar Björk

1967: Agneta Prytz

1968: Arne Hasselblad

1969: Margareta Hallin

1970: Barbara Granzow

1971: Göte Fyhring

1972: Eva Sköld

1973: Gunnar Ekström

1974: Maj Lindström

1975: Carl-Åke Eriksson

1976: Lars Humble

1977: Leif Söderström

1978: Karin Mang-Habashi

1979: Emy Storm

1980: Göran Arfs

1981: Holger Reenberg

1982: Elsa-Marianne von Rosen

1983: Kåre Sigurdsson

1984: Carl-Åke Eriksson

1985: Lars Passgård

1986: Arne Strömgren

1987: Pär Ericson

1988: Marianne Mörck

1989: Annika Lundgren

1990: Kristina Kamnert

1991: Ronnie Hallgren

1992: Mats Eklund

1993: Jonas Kåge

1994: Peter Oskarsson

1995: Bente Lykke Møller

1996: Helen Sjöholm (Malmö

Musikteater)

1997: Staffan Valdemar Holm

(Malmö dramatiska teater)

1998: Kjell Stjernholm

(Moomsteatern Malmö)

1999: Lena Josefsson

(Skånes dansteater)

2000: Hans-Peter Edh

(Malmö dramatiska teater)

2001: Fredrik Gunnarson

(Malmö dramatiska teater)

2002: Henric Holmberg

(Skillinge teater)

2003: Teater Terrier, Malmö

2004: Bror Tommy Borgström

(Ystads stående teatersällskap)

2005: Maria Sundbom

(Malmö dramatiska teater)

2006: Dramaturgerna Jörgen

Dahlqvist, Fredrik Haller,

Christina Ouzounidis

(Teatr Weimar. Malmö)

2007: Maria Sundqvist

(Operaverkstan, Malmö Opera)

2008: Kajsa Giertz

(Hipp, Malmö stadsteater)

2009: Varietéteatern Barbès

(Nina Jemth och Pelle Öhlund)

2010: Lindy Larsson

(Malmö stadsteater)

2011: Erik Gedeon

Klas Abrahamsson

(Malmö stadsteater)

2012: Harald Leander

(Teater 23, Malmö)

2013: Stefan Johansson

(Malmö Opera)

2014: Michalis Koutsogiannakis

(Helsingborgs stadsteater)

Grattis! I juryns ögon var "Stillheten" ett helgjutet ensembleverk. Vad minns du själv av iscensättningen?

Jag minns att det var väldigt roligt att arbeta med pjäsen, och med Jörgen (Düberg), Cecilia (Borssén), Robert (Olofsson Bredefeldt), Erik (Borgeke) och Ester (Claesson). Samarbetet med scenografen Yvonne Ericsson var också väldigt stimulerande. Och jag blev väldigt glad när jag kom på hur jag skulle göra den på ett annat vis än jag gjort tidigare. Jag minns också att jag kände att jag kunde pressa skådespelarna. Det var som om de gav tillåtelse. Det var "ja" hela tiden. Och det är viktigt, för som regissör är jag inte besatt av texten, utan av skådespelaren, som ju är mitt medel till resultat.

Det finns många som säger att Norén är skådespelarnas dramatiker. Är det rätt att säga att du är skådespelarnas regissör?

- Ja, det skulle jag säga, definitivt, det är det enda jag bryr mig om. Det är mitt enda fokus. Jag går själv till teatern för att möta en annan människa, men då ska det inte vara för stereotypt eller påhittigt. Det ska vara riktigt levande människor där uppe.

Du regisserade också urpremiären på Dramaten i början av 80-talet. Förstår du pjäsen på ett annat sätt nu?

- Nja, jag var modigare den här gången. Jag lät mer hända i mötet med skådespelarna, och erfarenheten har lärt mig att man ska vara tom när man gör någonting här i livet, man ska inte vara fylld. Om du är tom så kommer det till dig. All konstnärlig verksamhet börjar med ett vitt blad, inte med en färdig tanke. Så var det också i "Stillheten".

Vad är det att vara modigare i det här sammanhanget?

- Det innebär att våga följa en impuls. Du vet, när du är feg följer du ju ingenting. Då gör du det någon annan har bestämt, eller så som du tror att det ska vara. När jag tittar på skådespelare i början av repetitionsarbetet så ser jag alla impulser de har men håller tillbaka, av olika skäl. Då är det min uppgift att se till att de gör det som händer i dem, och det brukar bli bra.

Är "Stillheten" speciell om man jämför med de andra familjedramerna?

- Ja, för mig är den det. För mig är det en fulländad pjäs. Norén själv har ju sagt att när han skrivit "Natten är dagens mor" så kom han på vad han skulle skriva, och så skrev han "Stillheten". Den innehåller oerhört mycket, och konflikterna är öppnare. Det finns en enorm bundenhet mellan familjemedlemmarna. Jag älskar den här perioden i Noréns dramatik när rollerna inte överger varandra, när skilsmässan inte finns. Det är nästan så att döden inte finns.

Hur skulle du beskriva ditt regisignum?

- Jag är en god iakttagare och lyssnare. Och så tycker jag själv att jag är bra på att avläsa skådespelare, för det är det jag är fokuserad på. Att ställa sig på en scen är ju att stå där och vara blyg, och blygseln är inte kreativ, och då lägger de flesta skådespelare på ett skydd, för att slippa vara blyga för sig själva, och för andra. Sen kommer nästa grej: Syns jag? Jag ser vad deras kroppar gör när de tror att de inte syns. Det är då de lägger till ticks, rör ena handen nervöst och så. Men det är inget uttryck. Det är trams. Det låser hela deras kropp. Då måste man arbeta bort det försiktigt.

- Får jag bara i gång skådespelarna så att de verkligen går in i situationerna så litar jag blint på att de kommer att lösa det. Jag älskar att avläsa, och det finns mycket att avläsa när man spelar Norén för hans repliker är så äkta. Det går inte att //spela// hans repliker; de måste gå igenom en, och det kommer de att göra, om du vill. Norén är ju så ofantligt begåvad på att skriva. Jag har ingen aning om var hans språk kommer ifrån som gör att man verkligen ser relationer framför sig. Det är inte intellektuellt, det är bara exakt.

- Som regissör är jag också jätteintresserad av att orden ofta döljer våra känslor. Som när alkoholisten förnekar att han dricker. Det är teater, tycker jag, att visa upp att det inte är så enkelt, livet. Vi måste läsa av hela budskapet. Det är det som är så bra med Norén; han går alltid vidare, så att man får reda på sanningen om en relation. Och det är det svåraste och roligaste i livet; relationer.

"Stillheten" hade premiär på Lillan i slutet av januari 2015.

Årets Thaliapristagare är nog mest känd som uttolkare av Lars Noréns dramer. Han är flitigt anlitad och högt respekterad i teatervärlden, men hans regisignum är osynlig-heten och för den breda teaterpubliken är han förhållandevis anonym. Christian Tomner (f. 1948) reste från Stockholm till Helsingborg, genom stormen Gorm, för ett samtal med Rikard Loman om regi och skådespeleri, och om "Stillheten" som gjorde starkast intryck på Thaliajuryn under spelåret 2014-2015.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!