Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rätt bild av en Park

5 JULI 2014. Ett Malmö-galleri ställer ut gatukonstnären Dan Parks provocerande bilder, när Park redan i april är dömd i tingsrätten för tre fall av hets mot folkgrupp. Utanför galleriet demonstrerar man mot att Parks bilder visas, polisen lägger beslag på den utställda konsten. Under hösten har hovrätten prövat tingsrättens fällande dom, och friade i ett fall men fällde i två fall. Hovrätten sänkte straffet för Dan Park (t h) till fem månaders fängelse, och skadestånd till fyra personer. I dag är sista dagen för att begära prövning av målet i Högsta domstolen, vilket Dan Parks advokat förmodas göra. Dan Park är född 1968 i Tavelsjö, som Dan Fredrik Appelblad. . Foto: CONNY C-A MALMQVISTFoto: Conny C-A Malmqvist

I dag går tiden ut för Dan Park att söka prövning i HD.

Conny C-A Malmqvist gör en knivskarp konstkritisk analys av en beslagtagen Park-bild, och finner att gatukonstnärens fängelsedom känns - helt fel.

Gatukonstnären Dan Park kan beskyllas för mycket, men i ett avseende är han konsekvent. Han arbetar utifrån avantgardets konstdefinition - fångat i Wladyslaw Tatarkiewicz i "A history of six ideas", ett standardverk i estetikens historia. Det som utmärker konst enligt detta konstbegrepp är att den "produces shock". Ett konstverk betraktas som lyckat "in so far it achieves this effect".

Konstnären ska alltså eftersträva en chockverkan.

Rent historiskt har det handlat om att utmana den förhärskande borgerliga smaken och moralen.

Dan Park har däremot gång på gång utmanat det som han betraktar som "det politiska korrekta".

Han drev provokationen så långt att han dömdes både i tingsrätt och hovrätt för hets mot folkgrupp. Jag citerar ur domstolens pressmeddelande: "Tingsrätten skriver i domen att den som utnyttjar sin yttrandefrihet i bild, tal eller text också har en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och uttalanden som inte bidrar till någon form av allmän debatt. I domen står att Dan Parks och galleristens syfte med utställningen inte har varit att föra en saklig debatt utan mer att provocera" (min kursivering).

Det är lite lustigt att tingsrätten verkar helt okunnig om avantgardets konstbegrepp. En avantgardekonstnärs plikt är att just provocera - inte att "föra en saklig debatt". En saklig debatt är vad kritiker av olika slag ska föra.

I Sverige har debatten om Dan Parks konst varit svartvit - fördömande eller hyllande. Och analyserna av de dömda verken har varit bristfälliga.

I Danmark har intresset för Parks konst varit om inte större så djupare. I tv-inslag och artiklar har man analyserat Parks konst. En ansedd kritiker, Lisbeth Bonde, har tagit sig an Parks verk i DOXA, ett oberoende kulturmagasin. I dagstidningarna Politiken och Information har artiklarna om Dan Park varit många, och mångfacetterade.

Att danskarna intresserat sig för Dan Park har att göra med att en planerad utställning med hans konst på galleriet Hornsleth and Friends i Köpenhamn inte blev av. Galleristen Kristian von Hornsleth drog sig ur efter att ett hot riktats mot honom och hans familj.

Vad säger då den danska konstkritikern Lisbeth Bonde?

Hon börjar med att placera Dan Park konsthistoriskt. Han hör hemma i den satiriska konsttradition som William Hogarth (1697-1764) och Honoré Daumier (1808-1879) verkade i. De arbetade med karikatyrer i olika material och kommenterade dagspolitiska händelser, ofta på ett elakt och kränkande vis. Och likt John Heartfield (1891-1968) approprierar Park andras bilder och komponerar egna, utifrån de approprierade bildelementen. Man kan också nämna Sex Pistols punkestetik som en inspirationskälla.

Enligt Bonde är det odiskutabelt att Parks bilder är konst. Alla skribenter kan alltså ta bort citattecknen kring "konst".

Men är det då bra konst?

För att kunna besvara frågan måste man först göra en tolkning av konstverken. Det märkliga är - såvitt jag vet - att hovrätten i Malmö gjort de mest ingående tolkningarna av Parks verk i Sverige. Både tingsrätt och hovrätt har funnit Dan Park skyldig till hets mot folkgrupp.

I hovrättens dom får vi utförliga analyser av tre av Parks konstverk. Jag ägnar mig här åt ett, "Hang-on".

Affischen visar tre utklippta huvuden med "streckgubbekroppar" som hänger i snaror från Hyllievångsbron i Malmö. De tre männen är Momodou Jallow från Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Yuspha Sallah som blev misshandlad av ett tiotal män och nästan nedkastad från gångbron i Kroksbäck, men som lyckades klamra sig kvar i räcket för att sedan kravla upp på bron igen. Den tredje mannen är en afroamerikan, Aaron Alexis, som hämnades med dödligt våld eftersom han ansåg sig ha blivit utsatt för rasdiskriminering av sin arbetsgivare.

I övre delen av bilden står "HANG-ON" och i den undre "Afrofobians".

På ytan ser detta ut som en extremt rasistisk bild. Ingen tvekan om det.

Och hovrätten kom också fram till att "bilden med dess skrift" är "klart förnedrande för mörkhyade som folkgrupp. Innehållet i bilden anknyter till de lynchningar som ägt rum i vart fall i historisk tid och uttrycker missaktning för mörkhyade personer".

Men hovrättens tolkning av bilden är ytlig.

Det finns andra tolkningsmöjligheter.

Konstnären Makode Linde - som tröttnat på kraven att konstverk ska vara "politiskt korrekta" - har gjort en viktig distinktion då han själv blev anklagad för att ha skapat ett rasistiskt konstverk. Man måste skilja mellan "konstverket K handlar om rasism" och "konstverket K är rasistiskt".

Två exempel: den omåttligt hyllade konstnären Dick Bengtsson (1936-89) målade stora svarta svastikor i sina bilder, men hans målningar betraktas inte som nazistiska.

Och Makode Linde, som själv är afrosvensk, använder sig av rasistiska "blackface"-figurer utan att vara rasist. Minns hans berömda tårta på Moderna Museet. Hans syfte är att provocera och att få igång en debatt om rasismen.

I Danmark har Birgithe Kosovic och Jens-Martin Eriksen, båda författare och PEN-medlemmar, visat att Parks verk kan läsas icke-rasistiskt, som ett slags metakonstverk - en ansats att skapa en debatt om den svenska antirasismens dubbelmoral. Mordförsöket på Yuspha Sallah utlöste en vrede och det anordnades antirasistiska demonstrationer i Malmö. Men när det framkom att det var tre invandrare med Mellanöstern-ursprung, inte etniska svenskar, som misshandlade Sallah blev det - tyst. Att Sallah dessutom blivit kallad "jävla neger" av en av männen gjorde inte saken bättre.

Det är denna tystnad som Park avsåg att kommentera med hjälp av sitt collage.

Kommentaren "Hang-On Afrofobians" är en ironisk sarkasm som uppfordrar rasistiska invandrare att fritt uttrycka sin afrofobi. Den är tydligen i sin ordning, eftersom det politiskt korrekta Sverige tystnar när rasisterna finns inom en minoritet som själv är utsatt för rasism och diskriminering. Ty att kritisera dessa rasister kan paradoxalt nog spä på rasismen. Och gynna Sverigedemokraterna.

Men Jens-Martin Eriksen anser att "enten er man antiracist hele vejen eller også er man det slet ikke. Man kan ikke vaere relativt antiracist" (Information 5/9: "Sveriges dom over Dan Park er statsideologisk antiracisme").

Jag vill inte ta Dan Park i försvar, endast visa att konst är en komplicerad historia.

Det finns flera aspekter man måste ta hänsyn till, vilket gör det svårt. Inte minst för svenska domstolar.

Om man inte har tillgång till den dagsaktuella kontexten kan man lätt misstolka bilderna som ett utslag för rasism. Det gjorde Yuspha Sallah: "Det står att jag ska dö. Jag har en snara runt halsen, hänger från en bro. Det är ett hot, mot mig personligen och mot alla svarta människor. Jag mår illa när jag ser det här" (Sydsvenskan 11/8: "Dan Park - konsten att provocera").

Om bilden alltså visas i ett galleri med en ansvarsfull gallerist - som kan förklara att bilderna handlar om rasism och antirasism, att den inte är en rasistisk bild - så borde det vara lugnt.

Men att avkräva konstnären att föra en saklig diskussion, som tingsrätten tycks göra, är att helt missförstå avantgardekonstens väsen.

Och att spärra in Park utifrån en ytlig tolkning känns minst sagt helt fel.