Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Postum victoria

FAKTA

BIRGITTA HOLM | Victoria Benedictsson | Natur och kultur

Man blir inte så värst mycket klokare i det mysteriösa författarfallet Victoria Benedictsson av att läsa professorproffset Birgitta Holms porträtt av densamma i serien ”Litterära profiler”. Men det är spännande så länge det pågår. Bara Benedictssons märkliga konstnärsliv räcker ju till hur mycket spirituellt litteraturgräv som helst. Så här:
Född i ett iskallt lantjunkaräktenskap 1850 i södra Skåne gifter sig den 21-åriga Victoria Bruzelius flyktartat men ändå svårbegripligt med den mer än dubbelt så gamla änklingen och fembarnsfadern Christian Benedictsson i Hörby, med Ebba Witt-Brattströms ord ”svensk litteraturs mest ömkansvärde postmästare”.
Ingenting tycks de två ha gemensamt, och även om Victoria inte direkt missköter husfru- och styvmorsrollerna går hon stenhårt in för att slå sig in i litteraturen både med hjälp av pennan, studier och socialt umgänge. Högproduktiv är hon. På 80-talet ger hon såsom Ernst Ahlgren ut bland annat romanerna Pengar och Fru Marianne, men är numera kanske mest känd för sina dagböcker (utgivna som Stora boken) och sin förälskelse i den tidens litterära superkändis Georg Brandes. En knepig relation som ansetts ha bidragit till det självmord hon 1888 begick på ett hotell i Köpenhamn.

Birgitta Holm
läser Benedictssons liv i ljuset av ett mycket brett prisma: skörden såväl av dikt som dagböcker, tidigare forskning, psykoanalytisk och feministisk teori, tidens anda, samtida kolleger och fenomen. Hon har kokat ner ett enormt material till så där 240 sidor, och bara ibland blir det lite rörigt med omtag av fraser eller oklara kopplingar meningar emellan. Lika snabba kast hos biografen som hos objektet, språkligt småslarv inklusive.
Men städse är det infallsrikt och högintressant. Liksom alltså livet, ödet: att nå så långt som Benedictsson konstnärligt gjorde under en tid som visserligen diskuterade kvinnoemancipation, sexualitet och berömde sig för realism och modernitet men som ändå var så djupt repressiv mot allt avvikande, i synnerhet av kvinnokön.
”Här står jag: en skåning, en kvinna, vilken underordnad varelse!”, skrev hon med en av många samtidigt kaxiga och självföraktande påståenden om sig själv. Lägg till detta traumat av det kärlekslösa barndomshemmet där någon, enligt Holm och tidigare Inger Hammar troligen fadern, kan ha förgripit sig på henne – vilket något kunde förklara den sexualskräck hon led av, och trotsade. Samt icke-förhållandet till maken (som ändå lät henne bryta de äktenskapliga konventionerna på olika vis), och den nästan sadomasochistiska relationen till big dansk daddy Brandes.
Jag kan inte fatta att Holm kan förhålla sig så lugn inför den mannen. Hon kallar honom coolt modernt för en MPUA (Master Pickup Artist) och analyserar bara behärskat på, drift som skrift, och får mig att förstå att jag i grunden inte begriper mycket alls av hur människor är funtade.

Man kan tro
sig ha koll på diverse populärvetenskapliga begrepp som hyfsat täcker in möjliga relationsmysterier, men här lär jag mig något nytt som Birgitta Holm kallar för ”ympning”. Hon menar att detta präglar Benedictssons litterära samarbete med den yngre författaren Axel Lundegård. ”Victoria ympar sig själv på honom, eller ympar honom på sig själv. Pseudonymen Ernst Ahlgren är ett alter ego – manligt, skapande, fritt – där Victoria Benedictsson är kvinnan, inringad och hämmad. Men kamraten Axel är ett fäste. En bro över en avgrund.”
Se där, litteraturvetenskapen är en humanism. Och genast vidare till litteraturen an sich: för vem i all sin dar läser Lundegård – eller för den delen Brandes – i dag?
Holm visar hur Lundegård i själva verket och i flera fall försämrat Benedictssons koncisa manus, att inte tala om hans oblyga stölder ur dem. Sedan blir det mänskligt och litterärt ännu bättre av att Holm påminner om andra konstnärspar av olika kön där kvinnan med tiden framträtt som minst lika viktig eller bättre än mannen, som Sigrid Hjertén/Isaac Grünewald, Frida Kahlo/Diego Rivera och Camille Claudel/Auguste Rodin. (Till råga på allt gör Holm en listig koppling mellan Claudels skulptur Ödet och Benedictssons pjäs Den bergtagna, i verkligheten omöjlig men inom den litterära ”vetenskapen” och med en idé om någon sorts världsande totalemente trolig.)
Samtidigt, på riktigt: testar kvinnor lösningar och finner strategier inom befintlig könsmaktsordning, nu och då och alltid. Vill sanning, hanterar sin vrede. Inte mer än rätt att de vinner posthum berömmelse. Från den här tiden finns ju dessutom just nu aktuella Klara Johanson och Emelie Flygare-Carlén, liksom Selma Lagerlöf, Anne-Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.
Som extra kryddor i denna, om ni ursäktar klyschordet, fascinerande bok återfinns små mer eller mindre ruskiga glimtar ur en annan men ändå välbekant tid. Till exempel, jämför med pågående litteratur- och kotteristrider, att Georgs bror Edvard utan att blinka (och nedgörande) recenserar Fru Marianne. Eller att liket efter Victoria fördes till Sankt Johannesstiftelsen i Köpenhamn ”där de som hade dött en våldsam död lades ut till allmän beskådan i glaskistor”.
Jösses. Ju mer jag läser desto mindre begriper jag, i hjärtat. Men lite mer bildad i hjärnan blir jag bestämt, liksom läslysten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!