Postum victoria

Publicerad
Uppdaterad
Man blir inte så värst mycket klokare i det mysteriösa författarfallet Victoria Benedictsson av att läsa professorproffset Birgitta Holms porträtt av densamma i serien ”Litterära profiler”. Men det är spännande så länge det pågår. Bara Benedictssons märkliga konstnärsliv räcker ju till hur mycket spirituellt litteraturgräv som helst. Så här:
Född i ett iskallt lantjunkaräktenskap 1850 i södra Skåne gifter sig den 21-åriga Victoria Bruzelius flyktartat men ändå svårbegripligt med den mer än dubbelt så gamla änklingen och fembarnsfadern Christian Benedictsson i Hörby, med Ebba Witt-Brattströms ord ”svensk litteraturs mest ömkansvärde postmästare”.
Ingenting tycks de två ha gemensamt, och även om Victoria inte direkt missköter husfru- och styvmorsrollerna går hon stenhårt in för att slå sig in i litteraturen både med hjälp av pennan, studier och socialt umgänge. Högproduktiv är hon. På 80-talet ger hon såsom Ernst Ahlgren ut bland annat romanerna Pengar och Fru Marianne, men är numera kanske mest känd för sina dagböcker (utgivna som Stora boken) och sin förälskelse i den tidens litterära superkändis Georg Brandes. En knepig relation som ansetts ha bidragit till det självmord hon 1888 begick på ett hotell i Köpenhamn.

Birgitta Holm
läser Benedictssons liv i ljuset av ett mycket brett prisma: skörden såväl av dikt som dagböcker, tidigare forskning, psykoanalytisk och feministisk teori, tidens anda, samtida kolleger och fenomen. Hon har kokat ner ett enormt material till så där 240 sidor, och bara ibland blir det lite rörigt med omtag av fraser eller oklara kopplingar meningar emellan. Lika snabba kast hos biografen som hos objektet, språkligt småslarv inklusive.
Men städse är det infallsrikt och högintressant. Liksom alltså livet, ödet: att nå så långt som Benedictsson konstnärligt gjorde under en tid som visserligen diskuterade kvinnoemancipation, sexualitet och berömde sig för realism och modernitet men som ändå var så djupt repressiv mot allt avvikande, i synnerhet av kvinnokön.
”Här står jag: en skåning, en kvinna, vilken underordnad varelse!”, skrev hon med en av många samtidigt kaxiga och självföraktande påståenden om sig själv. Lägg till detta traumat av det kärlekslösa barndomshemmet där någon, enligt Holm och tidigare Inger Hammar troligen fadern, kan ha förgripit sig på henne – vilket något kunde förklara den sexualskräck hon led av, och trotsade. Samt icke-förhållandet till maken (som ändå lät henne bryta de äktenskapliga konventionerna på olika vis), och den nästan sadomasochistiska relationen till big dansk daddy Brandes.
Jag kan inte fatta att Holm kan förhålla sig så lugn inför den mannen. Hon kallar honom coolt modernt för en MPUA (Master Pickup Artist) och analyserar bara behärskat på, drift som skrift, och får mig att förstå att jag i grunden inte begriper mycket alls av hur människor är funtade.

Man kan tro
sig ha koll på diverse populärvetenskapliga begrepp som hyfsat täcker in möjliga relationsmysterier, men här lär jag mig något nytt som Birgitta Holm kallar för ”ympning”. Hon menar att detta präglar Benedictssons litterära samarbete med den yngre författaren Axel Lundegård. ”Victoria ympar sig själv på honom, eller ympar honom på sig själv. Pseudonymen Ernst Ahlgren är ett alter ego – manligt, skapande, fritt – där Victoria Benedictsson är kvinnan, inringad och hämmad. Men kamraten Axel är ett fäste. En bro över en avgrund.”
Se där, litteraturvetenskapen är en humanism. Och genast vidare till litteraturen an sich: för vem i all sin dar läser Lundegård – eller för den delen Brandes – i dag?
Holm visar hur Lundegård i själva verket och i flera fall försämrat Benedictssons koncisa manus, att inte tala om hans oblyga stölder ur dem. Sedan blir det mänskligt och litterärt ännu bättre av att Holm påminner om andra konstnärspar av olika kön där kvinnan med tiden framträtt som minst lika viktig eller bättre än mannen, som Sigrid Hjertén/Isaac Grünewald, Frida Kahlo/Diego Rivera och Camille Claudel/Auguste Rodin. (Till råga på allt gör Holm en listig koppling mellan Claudels skulptur Ödet och Benedictssons pjäs Den bergtagna, i verkligheten omöjlig men inom den litterära ”vetenskapen” och med en idé om någon sorts världsande totalemente trolig.)
Samtidigt, på riktigt: testar kvinnor lösningar och finner strategier inom befintlig könsmaktsordning, nu och då och alltid. Vill sanning, hanterar sin vrede. Inte mer än rätt att de vinner posthum berömmelse. Från den här tiden finns ju dessutom just nu aktuella Klara Johanson och Emelie Flygare-Carlén, liksom Selma Lagerlöf, Anne-Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.
Som extra kryddor i denna, om ni ursäktar klyschordet, fascinerande bok återfinns små mer eller mindre ruskiga glimtar ur en annan men ändå välbekant tid. Till exempel, jämför med pågående litteratur- och kotteristrider, att Georgs bror Edvard utan att blinka (och nedgörande) recenserar Fru Marianne. Eller att liket efter Victoria fördes till Sankt Johannesstiftelsen i Köpenhamn ”där de som hade dött en våldsam död lades ut till allmän beskådan i glaskistor”.
Jösses. Ju mer jag läser desto mindre begriper jag, i hjärtat. Men lite mer bildad i hjärnan blir jag bestämt, liksom läslysten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag