Planka eller stjäla, blanda och ge?

Jenny Maria Nilsson om lilla Scanpix chanser mot stortjuven Google.

Vem var hjälten, Captain Vince ”Novocain” Novak eller Captain Shawn ”Iceman” Isaacs? Bakom namnen döljer sig samma litterära karaktär, men den brittiska ”författaren” Kay Manning bytte ut Novocain mot Iceman när hon snodde texten av Catherine Mann. Kay Manning, visade det sig, hade kopierat flera olika litterära verk och gett ut dem i eget namn.

Google anser att allt i världen tillhör Google – tills någon kan bevisa motsatsen. Vilket Scanpix vägrar förstå, och nu stämmer den bildbyrån Google på fem miljoner kronor för att de har använt fotografier ur deras katalog som tumnagelbilder på Google News. Det är som med Google Books, menar Google, vi skannar alla böcker såvida inte författaren säger nej.

Problemet är just att Scanpix säger nej.


Enligt tidigare snarlika fall har Scanpix stor chans att vinna, så jag gissar på förlikning. Men medan exemplet där Manning snott hela litterära verk är enkelt att avgöra så är tumbildslänkarna svårare. Plagiat har blivit både lättare att ägna sig åt och att upptäcka, och internetåldern gör det svårare att urskilja gränser mellan till exempel rimlig länkning och upphovsrättsbrott, och mellan inspiration och stöld.

Hobbyfotografen Chris Devers upptäckte av en slump att klädkedjan GAP tagit hans foto av en Jaguar – bilen, alltså – och tryckt upp den på åtskilliga kläder i sin barnkollektion. Fotografen David LaChapelle stämde Rihanna för att hennes reklammaterial baserade sig på hans idéer. Båda dessa fall gjordes upp i godo, Rihanna betalade LaChapelle och GAP betalade Devers. Men även om dessa händelser kan tyckas lika är de inte det. GAP tog Devers faktiska bild, som man laddade hem från hans Flickr-ström där den licensierats under Creative Commons, medan Rihanna lät andra fotografer och videregissörer skapa något helt nytt i en stil som förknippas med LaChapelle.


Kan man ha ensamrätt till en stil? Jag tycker inte det. Tom Waits har flera gånger stämt företag som skapat musik, som låter som hans men inte är det – och använt den i reklam. Han har vunnit i domstol. Intuitivt känns det osunt att det går att få ensamrätt till ett sångmanér, ett begrepp, en stil, en generell idé. En upphovsman äger det färdiga verket, inte tanken som skapat det.

Det resonemanget skulle ge Scanpix rätt. Det är deras fotografers exakta arbete, verk efter verk, som Google utnyttjar utan att vare sig fråga eller betala. Google skapar också eget material, Streetview-bilderna till exempel. Varför inte fortsätta med det, i stället för att utnyttja andras?


Jenny Maria Nilsson

kultur@kvp.se