Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Påven vill likrikta känslor och tankar

"VAR ÄR DIN BRODER ABEL?" Påve Franciskus besökte båtflyktingmålet ön Lampedusa, utpost i EU, och ställde en retorisk fråga - ur Första Mosebok 4:9. Han vädjade om "ett slut på den globaliserade likgiltigheten", och for sen vidare till Rio och Brasilien där han manade "till en osjälvisk och hållbar politik för rättvisa". Samtidigt vill påven likrikta känslor och tankar. Anna Ekström funderar över påvens strategiska mål. Foto: Francesco Malavolta

Dubbla budskap skymtar Anna Ekström i påve Franciskus ord, handlingar och resor.

Vad ville han i Rio, bland de tre miljonerna unga på Copacabana?

Påven är populär. Till och med några svenska journalister överger halvt om halvt den antikatolska dogmen och överraskas av hans egalitära budskap, trots att kyrkans sociallära är gammal och har uttryckts med betydligt större finess än av Franciskus.

I Latinamerika har han kanske särskilt god chans att påverka människors inställning och därmed samhällen och politik. Den argentinska presidenten, som såg en motståndare i ärkebiskop Bergoglio, omvändes plötsligt när biskopen blev Papa. Även Dilma Rousseff, Brasiliens president, inser värdet av att alliera sig med den frispråkige kritikern av modernt slaveri och globaliserad rovkapitalism. Hon inbjöd nyligen kyrkan till förenad kamp mot de gemensamma fienderna fattigdom och hunger.

Därför betyder det mycket att Franciskus i Rio de Janeiro, under Världsungdomsdagarna, talade om mänsklighetens syskonskap och manade till en osjälvisk och hållbar politik för rättvisa, bland annat för de äldsta och de yngsta som i våra samhällen hålls på var sin kant på grund av vårt kortsiktiga tänkande i termer av ekonomisk tillväxt.

Besöket i Rio var inte hans första resa. Bergoglio, som invandrat till Vatikanen från världens ände, riktade för någon månad sedan strålkastarna mot Lampedusa, en ö i Europas utkant. Där sköter Frontex vår gränspolitik, så att vi slipper se vad som händer människor som drivits att ge sig ut på havet i överfyllda, knappt sjödugliga båtar.

Påven vädjade då om ett slut på den globaliserade likgiltigheten. Till minne av dem som drunknat utanför hoppets kust lade han en krans i vattnet: "Var är din broder Abel?" Bergoglios sätt att tala om detta svårgripbara globala sammelsurium av aktörer som tillåter oss att skyffla över ansvaret på någon annan fick hjärtats bedövningsmedel att sluta verka, om så bara för en stund.

Påvens ofta upprepade budskap om mänsklighetens syskonskap påminner om att vi alla kan bli fattiga, handikappade eller flyktingar, om att landsgränser är onaturliga konstruktioner och om att det är naturligt att betrakta kungar och papperslösa som jämlikar.

Tyvärr är det med samma intagande och entusiasmerande sätt Franciskus fortfarande försöker förmå kristna att inte fly farliga områden. När han har sitt strategiska mål - evangelisationen - för ögonen hör påven inte längre Abels blod ropa. Då ser han honom inte ens, inte som en unik person.

Berättelsen om Abel och Kain illustrerar bland annat det vi i dag kallar en kulturkrock. I övergången mellan den kringströvande och den bofasta livsstilen var Abel herde och Kain jordbrukare. Bonden greps av avundsjuka mot den andre - temat är tidlöst. Konflikten löses genom dialog, säger påven i Rio.

Men samtidigt twittrar han motsatsen till den nyfikenhet på det annorlunda som är dialogens förutsättning: "Låt oss identifiera våra liv med Jesus liv, för att få hans känslor och hans tankar." Jo, önskan att likrikta känslor och tankar kommer över mig också ibland, tills jag nyktrar till och inser att om alla vore en skulle ingen vara någon.

I det sammanhanget fungerar tillställningar lika dem på Copacabana som kallduschar. Det är nämligen något svårutsägligt ruggigt över en mängd personer som blivit en massa. Vad som kan förefalla vara en trygg gemenskap är i själva verket tre miljoner ensamma individer som låtit något av sina personligheter ryckas hän och ersättas av en affekt. Deras blickar är vända inåt eller mot fjärran, och de rör sig åt samma håll, som en enda kropp segrar med målskytten, blir virila med Wagner eller triumferar med den blodige skådespelaren som vacklar under korset. Självständigheten är offrad för upplevelsen av att vara en del av något de tror vara större: en idol.

På italienska betyder idolo avgud. Avgudar man Gud, en människa eller en idé blir det extra svårt att se sitt syskon i vattnet utanför Lampedusa. Äkta relationer kräver unika personer, som kan överraska och vara lika motsägelsefulla som Franciskus.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!