Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Paret Myrdal var omyndigförklarare

Folkexperter. Alva och Gunnar Myrdal skrev Kris i befolkningsfrågan som gavs ut 1934 första gången.
Foto: WIKIPEDIA

Jag bläddrar i Alva och Gunnar Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" från 1934 och finner en grundläggande vidskepelse som liknar SD:s, och ett uppfostrarnit som går igen i motståndet mot SD. Något mera totalitärt får man leta efter.

KLASSIKER

Alva och Gunnar Myrdal

”Kris i befolkningsfrågan”

Bonniers, 1934

I boken omyndigförklaras svenskarna. De betros inte ens med att möblera sina egna hem, än mindre med att ansvara för sina barns bildning. Experterna och ideologerna vet bäst. Barnen ska "köpas, genom att samhället ikläder sig en allt större del av kostnaden och ansvaret" (1934: s. 299/tredje, utökade upplagan, 1935: s. 354).

De kallar det "frigörelse".

Författarna redovisar öppet avsikten att indoktrinera den önskvärda delen av befolkningen. Texten är full av formuleringar som "bland annat måste skolan utnyttjas som propagandamedel" (s. 226, s. 266) och "det behövs en landsomfattande föräldrauppfostran" (s. 257, s. 297). Myrdalarna satt väl säkra i vetskapen om att deras idéer delades av många. Så förverkligades också bokens idéer i stort sett - just via skolan, men också via fackföreningar, tv och andra egentligen statliga organ.

Det jag sitter och betraktar är en ritning till kontrollmaskinen som även vi, folkhemmets sista barnkull, fick känna av: skolläkarnas mätande, korrigerandet av individuella variationer, de heliga grupparbetena, känslan av att våra familjer inte var skolans kunder utan objekt för dess granskning. Intuitionen talade sanning. Europadomstolen fick många anmälningar om att staten slitit barn från sina föräldrar. Inte förrän 2011 fick de värst drabbade något slags ursäkt.

Planen för "den nya familjen" har knappast med omsorg om personer att göra. Myrdalarna trodde på ett väsen vars intressen stod över den enskilda människans. Varelsen var en korsning mellan de etno-nationalistiska och kommunistiska kollektiva organismerna: "rasen-folkstocken" respektive "samhället". Följaktligen var parets deklarerade motiv dubbelt: att förbättra folkmaterialet och avskaffa de ekonomiska klasskillnaderna.

Men i grunden låg rädslan för det svenska folkets död: "Den stora politiska grundfrågan om organisationen av samhällets produktion och av produktionsresultatets fördelning mellan medborgarna gäller i närvarande läge ej längre blott frågan, hur vårt folk skall leva, utan gäller den långt ödesdigrare frågan, om vårt folk överhuvudtaget skall leva. Detta är den djupare innebörden av den befolkningspolitiska synpunkten på socialpolitiken" (s. 285, s. 333).

Var Sverige så fattigt att hela befolkningen låg för döden? Nej, i talet om liv och död avslöjas myten om den kollektiva organismen. Den död paret fruktade är densamma som SD räds: organismens demografiska och kulturella död. En sådan död behöver inte innebära att en enda människa mister livet, men vidskepligheten kan skörda liv.

Invandringen var, enligt paret Myrdal, ett av de dödliga hoten; i stället dog människor av att folkhemmets dörrar stod stängda under kriget.

Man kunde dock tänka sig att ta emot immigranter från de "i kulturellt hänseende nära-stående skandinaviska länderna" (s. 109, s. 133).

Sverigedemokraterna känner väl igen sig.

Däremot delar de inte folkhemmets brist på respekt för de äldre. "Social" kallade paret Myrdal segregationen. De tänkte att barnen kunde socialiseras till framtidens produktiva, högkvalitativa människomaterial - om de inte tillhörde det biologiskt-sociala bottenslammet. Åldringarna, däremot, "äro färdiga" och "enligt naturens ordning skola dö" (s. 236, s. 276).

Denna skillnad beror på att SD:s folkorganism är närmare släkt med unghögerpolitikern Rudolf Kjelléns folkkropp, där även de döda ingick. Sin vision av nationell samling kallade han "folkhemmet", och dess politik "nationalsocialism" - redan på 1910-talet. Det socialdemokratiska folkhemmets historielöshet och åldersdiskriminering hör till den kommunistiska halvan av folket-samhället.

Samhällsdelen av hybridorganismen gjorde också att eugeniken kunde tillämpas på ett större antal "mindervärdiga" än om rena raslagar hade följts. Man behövde inte vänta på rasbiologiska forskningsresultat, tyckte Myrdalarna, som poängterade "socialpedagogiska" skäl för sterilisering. Vid sidan av lagstiftningen skulle myndigheter "förmå" människor till "frivillig sterilisering" och "abort på eugeniska och sociala indikationer" (s. 217-226, s. 257-266). Folkhemmet var inte egalitärt.

Till grund för den Myrdalska utsorterings- och uppfostringspolitiken låg alltså tron på att man måste rädda livet på en kollektiv organism. Denna var besläktad, men inte identisk med de organismer som hade huvudrollen i andra totalitära berättelser.

Den folkhemska uppfostringsniten finns kvar, inte minst i motståndet mot SD. Det är till stor del propagandistiskt snarare än djupgranskande. Människor märker detta, vilket gynnar Sverigedemokraterna. SD kan presentera sig som folkets befriare från förmynderiet.

Men deras självbild är lögn-aktig. I SD:s ideologiska berättelse spelar ytterligare en kollektiv organism huvudrollen. Liksom den Myrdalska sägs denna vara hotad till livet - av dem som har makten. SD skyller inte, som propagandister säger, på invandrarna. För att rädda folkorganismen avser partiet att föra en uppfostrings- och uteslutningspolitik.

Att döma av SD:s program och nu rådande omständigheter skulle denna med största sannolikhet bli hårdare än den folkhemska - och den skulle alls inte bara drabba invandrare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!