Diskretion är inte Jan Mårtensons signum. Just därför har hans memoarer, Som det kan bli, blivit fascinerande och levande litteratur, från den trasiga barndomens och klasskiktade skolgångens Tidaholm via volontärmödorna på flera landsortstidningar till anställningen på Arbetet 1966 och Malmö – omsider rentav ett kedjehus i Oxie – som bas för oräkneliga äventyr och eskapader.
Om maktperson i stat eller näringsliv hade väl blott en bråkdel av detta stoff nått offentligheten. Men nu är Mårtenson (född 1944) en stadens och kvinnotyckets man och en författare som ogärna skyggat för det avslöjande. Pappan söp och slog och agerade på bästa arbetstid häradsbetäckare. Sonen drack stundom mycket fast förmodligen ändå mindre, men lägrade sannolikt – eftersom hans häradsgränser var vidare och kulturella touche effektivare – flera kvinnor.
Tjena farsan! Så kan en klassresa, och dov fadershämnd, också gestaltas.
Fast medan hans sena självmordsförsök och vistelsen på Sankt Lars leder till manikerns, paranoikerns och den händelsevis psykotiske människans självinsikt, så är det som hade Jan Mårtensons notoriska otrohetshistorier ändå inte bottnat i memoarförfattarens inre.
Ännu i dag, efter alla dessa år, finns det något kokett och skrytsamt och framför allt oanalyserat över hans förförarförmåga. Som njöt och skröt han innerst inne över vad som i boken kallas Casanova-syndromet. Som vore han när allt kommer kring varken mer eller mindre än proletären som inget annat uttryck för revanschismen känner till än förförandet av borgerlighetens mödrar och döttrar.
Naturpojkar kan alltid förföra kulturflickor, och för all del bygga hem och hus och barn med likasinnade arbetarbrudar parallellt. Fast med tanke på att Mårtenson är ålderspensionär framstår hans memoarer som ett unikum: detta är ju tonåringens perspektiv och kändisjubel. Så många andra och större och mera etablerade – inte bara inom den höglitterära världen (Lagercrantz, Lundkvist, Vennberg) utan även sportens och teaterns och underhållningens stjärnor – som måste agera hans stöttor och bekräfta legitimiteten. Det är ju för tramsigt.
Jag gillar det. Här är en man som varken gycklar eller hycklar.
Och som intervjuare – eller snarare porträttör – är han fullständigt lysande, den bäste på saligt insomnade Arbetet under min livstid. Utan övertoner fångar Mårtenson något väsentligt hos så väsensskilda personer som Stina Ekblad och Ingemar Johansson, Nils Liedholm och Nils Poppe, Povel Ramel och Kalle Svensson, Ingrid Thulin och Emil Zatopek.
För vad äger denne Jan Mårtenson som de flesta andra i journalistiken och betydande delar av litteraturen saknar? Detalj- och strukturminnet, den snabba stilen, och ändå lätt lugubra förmågan att hålla inne på en poäng så länge att den utlöses först när vi läst hela texten.
Så framstår han som en kompositionens och den inverterade psykologins mästare. Själv ofärdig med sitt – hur kunde Jan göra så mot Solweig, älskad och
tålmodig hustru under 27 år, hur kunde han? – äger den bekräftelsebehövande horbocken ändå en skarp och finslipad blick, när det kommer till andra.
Frågan är om inte tidsandan så talar till Mårtensons fördel: vi vet allt om andra men inget om oss själva.
Jan Karlsson
