Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ostoppbara solister i högform på operan

Insung Sim i "La Gioconda".
Foto: MALIN ARNESSON
Géraldine Chauvet som Laura i "La Gioconda".
Foto: MALIN ARNESSON

Malmöoperan dammar av en gammal opera och dammar på med sång i världsklass.

Opera

La Gioconda

Av Amilcare Ponchielli

Regi Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym Bente Lykke Møller

Dirigent Alberto Hold Garrido

Malmö opera 

Speltid 3.15 t.

"La Gioconda" är en opera som spelas så sällan att publiken inte vet hur den slutar. Är man en van operabesökare vet man det i och för sig ändå. De flesta romantiska operakompositörerna kunde nämligen inte komma till final utan att ta dö på minst en kvinna. Men. Står man ut med detta och tycker man om opera så kommer man att älska Malmös "La Gioconda".

Amilcare Ponchielli kom i skuggan av Verdi och lämnade inte så mycket mer avtryck i musikhistorien än en rad berömda elever och den här operan (i Sverige mest känd för "Timmarnas dans" som blev Cornelis "Brev från kolonien"). "La Gioconda" har inte spelats här sedan 1928. Visserligen sägs den vara svårsjungen, med krävande sångpartier där det behövs en Birgit Nilsson eller Maria Callas i titelrollen, men Sverige har ju gott om fantastiska dramatiska sopraner. Genren, Grand opéra, innehåller spektakulära scenerier, balett, stor orkester och stor kör vilket brukar tilltala publiken. 

Bente Lykke Møller rensar 

Så varför spelas inte "La Gioconda"? Malmöoperan kan nöjt föra till protokollet att undertecknad lämnar teatern brydd över detta faktum för det här är ju ett härligt högdramatiskt verk med makalösa melodier. Första akten är en ren nagelbitare. Bomber och granater detonerar från Alberto Hold Garridos orkesterdike. Jag ska inte ens ge mig på att försöka förklara intrigen för det skulle avskräcka. Oförlöst åtrå bildar en väv av frustrerade känslor i ett samhälle under förtryck. Och Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller rensar som de brukar bort en massa ovidkommande strunt och frilägger och förhöjer det som är relevant. 

Bente Lykke Møllers scenografi och kostym är stram och magnifik på en gång, sprungen ur italiensk neorealistisk film. Platta höga väggar, nya för varje akt, reser sig bara några meter från scenkanten. Den tredje aktens guldpalats är närmast bländande och damernas gula balklänningar lyser som solen. Dansarna Susanne Grinder och Ulrik Birkkjær får det att glimma ännu mer i "Timmarnas dans" och förmedlar en omedelbar kontakt med musikens själ.

Fredrik Zetterströms stora roll

Som vanligt arbetar Malmöoperan med utländska solister med undantag för Fredrik Zetterströms stora roll som Barnaba, samvetslös spion och operans motor, och Maria Streifferts roll som "Den blinda" (Giocondas mamma). Annars kommer sångarna från när och fjärran och fyller salongen med ett hejdundrande välljud. Vilket verkar vara prio ett för Malmöoperan nuförtiden. Rimligt kan somliga säkert tycka, men Giocondas största drivkraft, det som styr hennes agerande, är hur känslomässigt bunden hon är till sin blinda mamma. På nusvenska skulle hon kallas för en självutplånande anhörigstödjare. Ryska Elena Mikhailenko behärskar Giocondas parti med råge. Att se henne och Maria Streiffert stå och klamra sig fast vid varandra som vid ett träd i en storm funkar inte. Operans viktigaste relation är också dess svagaste länk. 

Den starkaste länken är Zetterströms imposante Barnaba, franska Géraldine Chauvets Laura och sydkoreanske Insung Sims Alvise – var och en står de för föreställningens mest övertygande rollporträtt, utöver de strålande vokala prestationerna. Portugisiske Paulo Ferreiras Enzo har allt som krävs för tenorpartiet, gråt i rösten och mer därtill, men konstigt nog inte det som krävs för att röra vid mitt hjärta. Jag tror heller inte att det är avsikten med den här uppsättningen. Solisterna tar sina röster och sätter dem i krysset. Man kan inte bli annat än imponerad.


LÄS MER: Malmöoperan försummar den svenska sångartalangen 


Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.