Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ola Wikander

Wikander: Jag älskar också motorvägar

En doft av lycka? Foto: Per Wissing

"Jag har bott vid en motorväg ... i hela mitt liv ..."

Mnja, inte riktigt. Däremot är jag uppvuxen i ett lundensiskt, lummigt område som ligger någon minut från den. Suset från bilarna är för mig lika vaggande som havet.

Att ha fostrats i ett klassikerhem, med antika språk och arkeologi "i väggarna", men att snabbt kunna gå från det grönskande medelklassområdet ut mot bilar och sliten småindustri - det har format mig till den jag är. Jag är forskare på bibeln och antika texter från Främre Orienten, språkvetare och "handelsresande i klassisk humaniora", jag älskar barockestetik. Jag har skrivit böcker om antika språk och texter och deras betydelse för vår värld.

Men jag älskar också motorvägar, betong, och halvsovande industri. Dessa estetiska ideal står inte mot varandra: För mig är de bästa vänner. Det sköna i det fula finns runt oss, och även en klassiker som är uppfödd på antiken kan njuta av det lite slitet moderna.

Om man går ut på Gastelyckans industriområde i Lund, nära vägen mot Malmö, ser man gränsen mellan det vilda och det tama. Asfalten utmanas av ogräs som får den annars så strama ytan att krackelera. Man kanske får se en hare skutta genom det höga gräset som ligger mellan några av de karga husen. Själva gräset glittrar i oändliga färger i skymningsljuset. I det gråa ser man plötsligt ett prisma av färger.

Man ser sällan en människa. Om man vill kan man fantisera om vad som sker i någon av de dunkla byggnaderna. Hemliga riter? Ljusskygga experiment? Planer på att ta över världen? Inte så sannolikt, men man kan ju drömma.

 

Jag skriver skönlitteratur i fantastikgenren, och de där platserna är inspirerande. Man kan läsa in vad som helst i den gräns där gräset möter betong och asfalt, där natur möter industri.

I framtiden kanske man kommer att säga att dessa miljöer är vår tids bidrag till Staden som konstverk. Det finns ingen motsättning mellan att njuta av det stadskonstverk som är Rom, med lämningar från en mer än tvåtusenårig historia, med marmor och brons, och att se det vackra i en övergiven industrilokal någonstans, halvt höljd i växtlighet.

Proggruppen Nynningen sjöng i sin på Majakovskij baserade låt "För full hals" i argt futuristisk anda: "Jag skiter i de ädla statyerna av brons / jag ger fulla fan i marmorns slippriga konst". Det gör inte jag. Jag tycker att statyer av brons och nedslitna arbetslokaler av betong kan samsas - precis som att man kan studera både slang och ciceronianskt latin. Det höga och det låga illustrerar och stärker varandra. Det gäller högkultur och lågkultur, konstspråk och dagligt tal, yrkesutövande konst och nedsliten stadsdystopi.

På sådant kan man tänka om man är författare och textforskare - och vandrar runt i ett lundensiskt industriområde. I utkanten. På gränsen.

Mitt emellan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!