Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ola Wikander

Sekulära Sverige är mer religiöst än vi tror

Domkyrkan i Lund.
Foto: Tomas Nyberg
Ola Wikander, krönikör på Kvällsposten Kultur.
Foto: Susanne Svensson

När man går förbi Lunds domkyrka påminns man mer eller mindre automatiskt om stadens religiösa arv. Och - som jag har påpekat i en tidigare krönika - är Lund och Skåne verkligen mångreligiösa platser att bo på.

Och trots vad många säger om Sverige är dess invånare inte nödvändigtvis så sekulariserade som man ibland hävdar.

Vad gäller Lund handlar det inte bara om de många representanterna för olika varianter på världsreligioner, utan också om internationellt sett smärre riktningar, till exempel mandeismen - en gnostiskbaserad religion med arv från Irak som har många utövare just i Lund. I Höje å har det till exempel förrättats återkommande mandeiska dop. Mandéerna, som har heliga texter på en dialekt av arameiska och har Johannes döparen som centralgestalt, är alltså välrepresenterade i Lärdomsstaden, trots att många inte känner till det.


Vad gäller skåningars - och svenskars - hållningar till det religiösa i allmänhet kan man fundera på vad detta med sekularisering egentligen betyder. Sverige beskrivs ju ofta lite slentrianmässigt som ett av världens mest sekulära länder. Men man kan också bli hemmablind. Inom kort skall jag och min hustru för fjärde gången till det andra land som nog ligger oss närmast om hjärtat, nämligen Japan - ett Japan som också brukar beskrivas som extremt sekulariserat. På ytan, alltså.

Visst, gör man undersökningar om japaners religionstillhörighet antyds inte sällan att befolkningen är mycket sekulär. Men i varje stadsdel, och varje kvarter, finns ofta både shintoist- och buddhisttempel tillhöriga olika schatteringar. Och de besöks. När man tittar runt bland dessa fantastiska byggnader är man så gott som aldrig ensam. Människor kommer för att besöka någon kami, tända rökelse till någon bodhisattva eller bara insupa stämningen. Hela tiden.


Jag tror att detta närliggande men ändå geografiskt avlägsna exempel från ett på papperet extremt sekulariserat samhälle kan belysa också hur det fungerar här i Lund - och i Sverige. I denna stad, där vi har både luthersk domkyrka och mandeiska dop, kan de på ytan sekulära invånarna nog oftare än man tror visa sig hysa religiösa attityder, och utföra religiösa handlingar. Utan att det med nödvändighet betyder att de skulle svara ja på frågor om huruvida de är troende eller inte. På samma sätt som jag är långt ifrån säker på att alla de gymnasister som klappar händerna, drar i tempelklockan och sänder en bön till kamierna i Asakusa-jinja i Tokyo med nödvändighet skulle definiera sig som shintōister (alldeles särskilt som de när ändå är där ofta också besöker det buddhistiska granntemplet Senso-ji, som utgör en större del av tempelområdet, gränserna mellan religionerna blir för individen flytande).

Sekularitet är helt enkelt en fråga om grad och inriktning. Både i Tokyo och Lund.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.