Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ola Wikander

Rollspelen - en kreativ grundutbildning

HÖGKULTUR. Barndomens rollspel har stigit i anseende.

Vi spelade rollspel i södra Lund, i lummiga medelklassområden på Nilstorp och i Planetstaden. Vi var delar av en rörelse – men det fattade vi inte då. Rollspel har ofta stereotypt uppfattats som "nördigt", men för mig och mina vänner var till och med den stora rörelsen främmande.

Först långt senare förstod vi vad vi varit delar av – på vår egen kant, i källare och ungdomsrum. Och lika senare insåg jag att det jag upplevde efter att ha gått hem för dagen från Järnåkraskolan, det upplevde tusentals andra. Visst, man såg deras namn i speltidningen Sinkadus, men världen var mindre då. Nätlös.

På sistone har 1980- och -90-talens rollspelskultur blivit nyheter. Två stora och vackra böcker (”Finna dolda ting” och ”Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner”) har dokumenterat den märkliga folkrörelse där Drakar och demoner, Mutant och andra rollspel spelades över hela Sverige. Vår hobby har blivit en kulturhistorisk angelägenhet.

Men som sagt – om man var ett väluppfostrat medelkassbarn från det akademiska Lund var det inte ens säkert att man insåg att man var del i något stort, och hur märkligt det var. Min far, som var del i 1960-talets politiska aktivism, har ofta påpekat hur lite man förstod av hur unik ens tid och rörelse faktiskt var.

Precis så var det för många av oss rollspelare: vi fattade helt enkelt inte hur konstigt och underbart det var att tiotusentals unga spelade Drakar och demoner – eller de svenska rollspelens enfant terrible, KULT, ett skräckspel mer extremt än det mesta som fanns och finns på världsmarknaden.

För oss som var födda i början av 1980-talet var det helt enkelt svårt att se hur speciellt det var – i alla fall för dem av oss som inte åkte på konvent och (som i mitt eget fall) inte ens vågade engagera mig i den lokala lundensiska spelföreningen DMF (jag besökte lokalen en gång, blev genast rädd att inte passa in och försvann stilla ut genom dörren).

Rollspel har ofta setts som en ”avvikandets” kulturyttring, men till och med inom den kunde man vara mer eller mindre utanför. Vad som däremot är fantastiskt är att i vuxen ålder, som akademiker och författare, träffa alla dessa andra som också spelade. Alla dessa humanister i min egen ålder som är gamla rollspelare, till exempel.

Det vi fick oss till livs var en idémässig och kreativ grundutbildning, ett vidgande av vyerna som få saker kan tävla med. Och man behövde inte alltid ens spela: bara att läsa rollspelsböckerna öppnade världar.

Vi var en rörelse, men vi såg det inte själva. I varje källare och rum där vi spelade byggde vi upp något större utan att själva se det. Vi hade inget nät, i alla fall inte till en början.

Men vi hade en föreställd värld, för oss som var för ”indoorsy” för att lajva.

För oss fanns fantasin vid tärningarna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!