Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ola Wikander

Religion pratar vi inte om som något viktigt

Skåne är mångreligiöst. I min hemstad Lund kan man hitta mängder av olika religiösa uttryck.

Många lutherska kyrkor, en romersk-katolsk – och tio minuter från min egen bostad ligger en källarmoské. Malmö är som bekant också mycket välförsett, med både synagoga och stor moské.

Men givet denna mångfald av religioner är det värt att notera hur sällan dessa diskuteras utom när de är en del av någon annan debatt – något som rör integrations- eller skolfrågor, kanske. Det är helt enkelt inte ofta man i Sverige pratar om religion som något i sig viktigt och intressant. Jag är själv ihärdig anhängare av den sekulära och religiöst neutrala staten – men det betyder inte att jag menar att man inte skall tala om religion.

Oviljan att röra vid religion utom som del i någon annan diskussion kan ta sig lustiga uttryck, till exempel genom att religionen görs till en rent etnisk fråga. Den uppfattas ofta som ett uttryck för "kulturella seder", och inte som ett fenomen i sig själv. Den blir ett bihang eller en utsmyckning. Evelyn Waugh uttrycker samma attityd i sin roman "Brideshead Revisited"(utan att dela den!): "Religion was a hobby which some people professed and others did not".

Ett exempel: om man ser stereotypt "svensk" ut och svarar ja på frågan huruvida man "tror på Gud" (en i sig onödigt simplistisk och i flera fall direkt missvisande formulering) kommer inte så få utgå ifrån att man är (a) kristen, (b) lutheran och (c) medlem i Svenska kyrkan. Muslimskt och judiskt religiöst utövande kan i en sådan tankefigur göras till rent etniska frågor de med, och lutheranismen blir på något egenartat sätt till ett uttryck för en stereotypiserad "svensk västerländskhet", som om just den religiösa traditionen utgjorde någon form av neutral mark för folk som ser ut på ett visst sätt.

Detta är en olycklig utveckling. För många är religionen något av det viktigaste i deras liv, och då är det illa att reducera den till ett uttryck för deras etnicitet - eller hobby. I min egen bekantskapskrets finner jag ett stort antal religiösa utövare av mycket olika typ. Bland många andra hittar vi en malmöitisk hindukonvertit och ett antal nyhedningar av olika schatteringar (som utövar till exempel wicca, en religion med brittiskt 1900-talsursprung, eller modern asatro, som är en liten men ytterst levande religion i dagens Sverige). Samt för den delen – och inte oväntat – representanter för de mest skilda abrahamitiska riktningar. För många av dessa människor är religionen mycket mer än ett uttryck för deras etniska bakgrund. Ofta har etniciteten ingenting alls med saken att göra.

Kort sagt: i ett mångreligiöst Sverige räcker det inte att tänka på huruvida folk "tror på Gud" och på vilken etnisk tillhörighet de har. Kombinationen av dessa två variabler ger inte ett självklart svar. Religionerna är många – och viktiga för sina utövare. De förtjänar att tas på allvar för sin egen skull.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!