Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ola Wikander

Mångspråkig kultur är inte något nytt

I en tidigare krönika skrev jag om det mångreligiösa Lund. Staden är också mångspråkig - liksom Skåne och Sverige i stort. Svenska, finska, arabiska, tyska, engelska, kinesiska - you name it, för att själv ge exempel på fenomenet. Som är mycket gammalt.

Jag är bibelforskare, språkhistoriker och ugaritolog; det sistnämnda är en person som forskar på kulturen, religionen, språket och litteraturen från Ugarit, en av forntidens metropoler, en bronsåldersvärldsstad på den syriska kusten. Därifrån har man hittat mängder av antik text, framför allt i kilskrift på lertavlor. Texterna har stora paralleller med Gamla testamentets, och det har gjort att de blivit ett oundvikligt jämförelsematerial för dem som forskar på GT:s värld.

Men något som också är intressant med textfynden från Ugarit är hur mångspråkiga de är. Åtta språk finns belagda från staden, som ligger mitt på korsvägen mellan dåtidens stormakter. Där finns det inhemska språket ugaritiska, det internationella språket akkadiska (dåtidens engelska), där finns hurritiska. Det finns till och med bevarade lexikon i kilskrift mellan de olika språken. Mytologiska och religiösa idéer lånades mellan kulturerna.

 

Den världsstad som gav oss litterära storverk om guden Baal och hans äventyr (och mycket annat) var en kulturell smältdegel. Gränserna mellan folken var flytande, och deras språk lånade ord fram och tillbaka. Och detta var alltså under främreorientalisk bronsålder - Ugarits litterära storhetsperiod låg på 1300- och 1200-talen f. Kr. Att vara mångspråkig och mångkulturell är inte något modernt fenomen.

Och än mer gränsöverskridande blir det. I den antika Främre orienten var bland annat två språkfamiljer väl representerade: den indoeuropeiska och den semitiska. Indoeuropeiska språk är svenska, engelska, latin, hindi och många andra. Semitiska språk är sådana som arabiska, hebreiska, akkadiska samt flera språk i Etiopien. I det gamla Sydvästasien fanns indoeuropeiska språk (till exempel hettitiska och luviska, i det som i dag är Turkiet) och många semitiska, som ugaritiskan själv. Och det är ju lätt att föreställa sig att dessa två stora familjer bildade kulturella bubblor utan kontakt.

 

Men så var det inte alls. Jag har under en tid arbetat med ett projekt stött av Vetenskapsrådet kring hur de semitisktalande kulturerna i GT:s värld bytte ord och idéer med talare av indoeuropeiska språk. En av sakerna jag studerat är hur man verkar ha lånat mytologiska idéer om kamp mot stora drakmonster över språkfamiljsgränserna. Sådana berättelser hittar man i många gamla indoeuropeiska kulturer - och i Ugarit och Gamla testamentet. En så fantasyartad typ av historia kan tidigt ha spritts mellan språkfamiljerna. Antik mångkultur i praktiken - med drakar. What's not to like?

Titta, där gjorde jag det igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!