Jag själv växte upp som utpräglad anglofil – och är det fortfarande. Jag fick min oerhört lockande och säkerligen på många sätt idealiserade bild av Oxfordlivet via "Brideshead Revisited", Dorothy Sayers och liknande källor. Och då var det ju ganska fantastiskt att kunna föreställa sig att Lund – min egen födelse- och hemstad – på något märkligt och abstrakt sätt kunde tänkas motsvara den mytiska ”staden av akvatint”, som Evelyn Waugh kallade den. Problemet var dock att min bild hänförde sig till litteratur som inte bara gav sin litterära framställning utan dessutom visade en bild av ett Oxford från början av 1900-talet, samtidigt som jag själv växte upp under seklets slut. Sayers beskriver själv en miljö som kanske är något idealiserad, när hon talar om hur akademikerna i Oxford mest ägnar sig åt att meditera över on kai mê on, det grekiska filosofiska begreppet för ”det som är och inte är”.
Så, till sist, fick jag för ett antal år sedan för första gången besöka Oxford, till och med bo på College och allting. Och jag skulle väl ljuga om jag inte sade att allting faktiskt var ungefär så fantastiskt som jag hade drömt om. Men så handlade det också bara om en vecka, så eventuella icke-akvatintfärgade delar hann jag inte se.
Min poäng med att ta upp detta är att man som invånare i en stad som Lund kan missa de sätt på vilka analogin med Oxford faktiskt är någorlunda riktig. Lund är på många sätt en ”skyddad verkstad”, en avskuren och lummig plats där man kanske inte hela tiden diskuterar on kai mê on, men i alla fall håller lärdomen högt. I dessa moderna tider av nedskärningar och svårigheter för det som lite slarvigt kan kallas ”klassisk bildning” kan det vara värt att hylla och hålla fast vid det vi faktiskt har – en grönskande (i alla fall på våren och sommaren) lärdomsstad, som lyckas hålla sig i framkant även utan gamla aristokratideal. För en stor fördel med Lund är också den snett leende självironi som alltid funnits i synen på de egna traditionerna.
Att växa upp som lundensisk anglofil innebar nog ibland att man projicerade en del ideal bort mot ett bara halvt existerande drömland. Men delar av det idealet kan nog finnas både här och där – skillnaden mellan idealet och den fysiska avspeglingen är kanske just skillnaden mellan to on och to mê on – det varande och det ickevarande. Vilket av de två man anser är vilket beror väl på ens filosofiska och estetiska läggning.