Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ola Wikander

Låneord ger språket en helt ny lyster

Ola Wikander.

När inhemska och utländska ord korsbefruktas får språket en ny klang.

Ola Wikander rycker ut till låneordens försvar.

Jag går genom Lundagård och parken kring universitetsbiblioteket, ser grönskan som både symboliserar den lundensiska lärdomen och kliande ögon (det senare naturligtvis mest för oss pollenallergiker, som vid denna tid på året förvandlas till vandrande zombier med snuva och koncentrationsproblem). Och jag associerar.

Just i detta nu håller jag på att färdigställa en publikation av ett av Vetenskapsrådet stött forskningsprojekt, som handlar om hur människor i Gamla testamentets värld lånade idéer och ord från folk som talade antika indoeuropeiska språk - inte minst hettitiskan i Mindre Asien, det äldsta språk vi har bevarat som är släkt med svenskan.

Det är ett tekniskt och långsamt arbete, där fotnoter måste fyllas i, argument prövas och etymologier nagelfaras.

Och kanske är det just för att mitt huvud är så fyllt av det - men till och med träden jag ser får mig att tänka på ämnet.

Jag har alltid varit usel på att identifiera arter, så det handlar om träd i allmänhet. Och hur ett exempel på ord för just träd kan visa hur folk som i antiken talade semitiska språk (som till exempel Gamla testamentets hebreiska) interagerade med sina indoeuropeisktalande grannar.

Semitiska och indoeuropeiska språk

Ordet allantaru betyder "ek" på hettitiska. Det är ett ord som fascinerar mig - det vill inte riktigt lämna mig.

Det roliga med det är hur det är uppbyggt: början av ordet (allan-) är sannolikt lånat från något semitiskt språk (på hebreiska heter "ek" 'allôn, vilket visar likheten tydligt), medan slutet (-taru) är indoeuropeiskt och delar bakgrund med grekiskans dory, sanskritens dāru - och vårt eget "trä"!

Våra ord "trä" och "träd" har ärvts från ett indoeuropeiskt ursprung som hettiterna tog sin egen variant av och slog ihop med ett inlånat, semitiskspråkigt ord för "ek."

Detta enkla ord allantaru representerar alltså i sig själv en forntida kulturinteraktion. Genom ordet för något så jordnära som ett ekträd kan vi se att gränserna inte var så strikta och oöverstigliga. Det rör sig här om en rörelse tvärtom mot den jag framför allt studerar. Här är vägen från ett semitiskt språk till ett indoeuropeiskt.

Orden blandas och korsbefruktas

Ordet visar hur nedärvda och inlånade ord och ordelement kan blandas och korsbefruktas på ett sätt som skapar lyster i ett språk. Naturligtvis kan man irritera sig på onödiga låneord som tränger ut det inhemska - men man skall inte vara alltför orolig.

Språk dör inte ut på grund av låneord. De dör ut för att man slutar tala och skriva dem, för att andra språk får större prestige eller i värsta fall för att talarna själva dödas. Men låneord dödar inte. Ibland kan de som sagt störa när de känns överflödiga, men det är en annan sak. Det var knappast ekträdet som gjorde så att hettitiskan dog ut.

Undrar förresten om hettiterna fick allergi av allantaru-pollen?

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.