Ola Wikander
Idén att skapa ett snittvärde baserat på en ung människas hela studiesituation är faktiskt ganska märklig – i synnerhet om värdet används för att avgöra huruvida man skall ”komma in på en utbildning”. Människor är olika, utbildningar är olika. Att räkna ut en siffra som på en gång skall visa huruvida man är bra på tyska, idrott, derivator och citronsyracykeln är, om man tänker på saken, rätt mystiskt.
Det nuvarande betygssystemet innehåller så kallade meritpoäng, som skall gynna studier i till exempel språk och matematik, men det hela bygger ändå på en kvantifiering som, tror jag, kanske passar bättre för datorer än människor. Olika utbildningar på universitetet behöver olika förkunskaper, och i mycket få av fallen behöver de ”snittmänniskor” som är ”snittbra” på ”snittsaker”. Problemet är inte bara att det kan ge missvisande bilder av begåvning utan också en märklig bild av bildning. Allmänbildning och renässansmänniskoideal är bra, men ingendera gynnas av något slags ”snittmentalitet” där poäng på en skala blir studiernas mål.
Överallt funderas det över vad som ”behöver göras” med den svenska skolan. Jag tänker bidra med ett ödmjukt förslag, som ursprungligen kommer från min käre far. Jag har argumenterat för det på min blogg, och här kommer det igen:
Varje dag i skolan skall en lärare läsa för eleverna. Två timmars obligatorisk läsning, följd av diskussion. Verket skulle anpassas efter ålder och kanske efter vad man i övrigt studerar. Diskussionerna skulle sedan sträcka sig utåt: läser man "De tre musketörerna" kan man tala om franska, om adelsprivilegier, om katolska kyrkan, om krigsteknologi – nästan vad som helst. Läser man Ursula Le Guin kan man tala om psykologi, genusfrågor, frågan om livet efter detta eller etniska relationer. Läser man Umberto Eco kan man tala vetenskapshistoria, filosofi och förklara Occams rakkniv. Själv tycker jag man borde läsa Gun-Britt Sundströms underbara gymnasieskildring "Oppositionspartiet", som visar hur mycket som var likadant för gymnasister på 1960-talet som det är nu – fast de på den tiden studerade Xenophon i högre grad.
Sammanfattningsvis: man kan visa att mänsklig bildning inte består av enstaka lärospån som lätt kan sammanfattas i en snittsiffra utan snarare bildar en stor och vacker väv. Det om något är ett sätt att gynna renässansmänniskoideal och allmänbildning. Och, för den delen, förbereda människor för universitetet.