Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ola Wikander

För självupptagna lärare – ett problem

Dialog är den bästa metoden.

Foto: Jan Wiriden

När man undervisar vid Lunds universitet får man många tillfällen att fundera kring pedagogik. Jag undervisar framför allt i klassisk hebreiska, ett studium som går i hög takt och kräver hårt arbete från studenterna. Då måste man också som lärare göra sitt för att göra vägen lättare och tänka på sin egen roll som lärare.

En bild som man ibland möter är att en oerfaren lärare framför allt tänker på sig själv (med nervositet och självmedvetenhet). Sedan börjar huvudintresset i stället rikta sig mot själva ämnet: Innehållet blir det viktigaste. Och så skisserar man ibland ett tredje stadium, underförstått det bästa: Det där varken läraren eller ämnet står i centrum, utan den som skall lära sig.

Denna tredelade struktur verkar kanske övertygande, men jag ser ändå problem med den. En lärare som är alldeles för upptagen av ”sig själv” kan vara ett problem. Men den andra övergången är jag mindre säker på. Är det en dålig sak att en lärare brinner för och koncentrerar sig på det han eller hon undervisar i? Måste man ställa upp en motsättning mellan ”ämnet” och ”den studerande”? Jag tror inte det.

Snarare skulle jag säga att det är den undervisandes djupa kunskap och förtrogenhet med ämnet som gör att man som studerande vågar lita på hans eller hennes kompetens och genomgå den förtroendeakt det innebär att lära sig av någon annan.

I min erfarenhet är det just när man imponeras och dras med av en lärares kunskaper som man vågar sträcka ut sin hand och låta sig ledas in i något nytt – naturligtvis inte som om man vore passiv, men ändå med den säkerhet som finns i att någon har gått vägen före en. När man studerar komplicerade saker hjälper det att se någon som är säker i sina kunskaper, som kan svara på frågor, som entusiasmerar, som håller riktningen men ändå kan dra linjer bortom den raka studiegången. Någon som älskar vad det hela handlar om. Det är då man både kan uppnå studiemålen och få lära sig helt oväntade saker. Det är då varje föreläsning blir unik, helt enkelt därför att ingen på förhand kan föreställa sig hur dialogen mellan lärare och studerande (och de studerande själva) kommer att se ut.

Just dialogen, ömsesidigheten, är i min mening en av de bästa metoderna. Några av de bästa studieupplevelser jag haft har just sett ut så: En eller några enstaka studerande, och en lärare. Det är svårt att genomföra detta i dagens utbildningsklimat, men jag tror att grundtanken går att överföra i alla fall i viss mån. Men en förutsättning är just att läraren bryr sig om sitt ämne, kan det djupt, umgås med det dagligen och stundligen, att det inte bara är ett jobb utan en del av livet. Med en sådan resurs kan den som lär sig alltid få något ut av det som sker – även om man inte vet exakt var dagens lektion kommer att sluta när man träder in genom dörren.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!