Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ola Wikander

"En språklig främling var man än kommer"

Ola Wikander.Foto: Susanne Svensson

Jag är skåning – av födsel och ohejdad vana (om än i släktforskningshänseende bara "fem-åttondelsskåning"). Jag har bott i Lund i hela mitt liv. Men jag har ett märkligt förhållande till skånskan.

Som en som skrivit och föreläst mycket kring språk får jag ofta frågan "var jag egentligen kommer ifrån” eller ”varifrån jag har min dialekt”. När jag svarar att jag är skåning blir folk ibland förvånade.

I mitt yrke sysslar jag till med att komma i kontakt med språkliga kulturer som är mycket främmande för den moderna svenska – både i tid och i rum. Jag arbetar ofta med språk som har ljudsystem som skiljer sig starkt från mitt modersmåls. Och en sak man lär sig när man gör det är att ens eget sätt att tala alltid är främmande någonstans. I mitt fall både hemma och borta.

Min mor växte upp i Stockholm, och jag tog efter henne i mitt tal. Men min far är från Helsingborg, och mina ungdomsvänner talade skånska – så jag kom att tala något slags ”skånskfiltrerad uppsvenska”, med mälardalska r och satsmelodi. Men alla år har slipat ned intonationen en del, och ibland märker jag små diftonger på mina u-n. Under uppväxten fick jag tråkningar för min sjungande satsmelodi, och jag lärde mig medvetet eller omedvetet att hålla den tillbaka. Men när jag blir exalterad – eller håller föredrag – kommer den tillbaka, och stockholmskan blir ett slags scendialekt för mig. Hur jag än gör är jag blandad.

 

Man känner sig som en språklig främling vart man än kommer. I Stockholm säger många att jag pratar sydsvenska. I Skåne har jag ibland blivit skälld för att ha filat bort min skånska... En forskarkollega sade en gång att jag talar "lundensiska". Jag invände – jag talar ingalunda den ädelskånska akademikerlundensiskan, där alla vokalerna uttalas långt fram i munnen. Nej, sade han, men: ”du talar ett språk som man inte hittar någon annanstans än i Lund.”

Kanske hade han rätt. Kanske är det just Lunds akademiska smältdegel som gör det möjligt att vara infödd och ändå tala en dialekt av min sort. I Stockholm börjar många tala stockholmska trots att de bara har tio år i staden. Men för en talare av mälardalska i Skåne blir den lundensiska blandningen till ett filter som tar bort extremer. På något sätt blir det en bild av Lärdomsstaden på slätten, med dess blandning av idéer och bakgrunder. Jag kommer ur ett akademikerhem – men bara en generation tidigare var det mina föräldrar som gjorde en klassresa in i universitetsvärlden.Och det språk jag kallar mitt – en skånskt nedfilad mälardalska som egentligen inte passar in någonstans – kanske blir en bild av detta. I den mångkulturella lärdomsstaden är det främlingen som är mest hemma. Även i dialekthänseende.

Nej, jag har aldrig arbetat bort mina hals-r. De var aldrig där. Ibland känns det kul att vara språklig kosmopolit.