Ola Wikander
Som del i denna process har de många institutionernas bibliotek slagits ihop till ett. Något som än en gång åskådliggjort hur en humanioraforskare - och även en allmänt kulturintresserad person – är beroende av böcker. Och hur svårt det kan vara att få plats med dem.
Detta är faktiskt ett av de humanistiska fältens största problem i dag. När mer tekniska forskningsfält behöver labb och komplicerad utrustning behöver humanister böcker och tidskrifter.
Många – som tar stor fysisk plats. Det blir svårare och svårare för forskningsbiblioteken att hålla sig i fas med publiceringstakten, och forskare får därmed svårare att inte halka efter i den vetenskapliga diskussionen. Problemet är alltså ofta rent fysiskt. Folk skriver helt enkelt väldigt mycket, och utrymmesproblemet blir alltmer akut.
Det finns en motprocess, nämligen internetpublicering. Det är onekligen fantastiskt att kunna hitta artikeln man letar efter på några sekunder, men på internet finns inte allt. Och det som finns är inte alltid gratis. Universiteten prenumererar på större tidskrifters webbutgåvor, men en del saker saknas naturligtvis.
Och detta begränsar också åtkomsten till forskning för icke universitetsanställda. Tillgång till de större tidskriftsdatabaserna är ofta förbehållen yrkesakademiker och studenter; man skall inte glömma den roll som de klassiska, fysiska, forskningsbiblioteken spelat – och kan spela – som kunskapsbaser även för en bredare del av befolkningen.
Mycken forskningslitteratur finns i dag att hitta via till exempel Google books. Men med Google books är det ju så att böcker ofta inte är fullständiga av copyrightskäl, så att man kan få selektiva och ibland felaktiga bilder av resonemang när man läser deras utdrag. Där finns ofta mycket modern forskningslitteratur, men en tankegång blir kanske uppstyckad i hälften i och med att en sida saknas här och där, och ibland mycket mer än så.
Dessutom finns ett större problem: visst är det fantastiskt att projektet digitaliserar så mycket bokmaterial, men hur bra är det att detta sker under ett privat företags egid? Borde inte detta snarare skötas till exempel genom något FN-organ? Det finns mer "fria" projekt som Internet archive, som är utmärkt för äldre litteratur, men Google books ligger väldigt långt framme med modernare böcker. Dock är det alltså knappast en problemfri tjänst.
Kort sagt: utrymmet minskar. Just därför är det viktigt att det digitala utrymme vi tar hjälp av för att ersätta förlusten ges tillåtelse att stå fritt från kommersiella intressen. Och låt oss inte glömma: med en gammaldags bok och ett gammaldags bibliotek kommer man långt. För humanister är de ofta laboratoriet, studieobjektet och målet på en gång.
Ola Wikander är författare, översättare och teologie doktor vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit "I döda språks sällskap" (2006). Idag debuterar han som ny söndagskrönikör i Kvällsposten Kultur och kommer att återkomma en gång i månaden.