Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu har Malmöoperan fått rena Pippin på musikal

Lindy Larsson i "Pippin". Foto: Malin Arnesson
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Malmöoperan sparar inte på krutet när Ronny Danielsson sätter upp "Pippin".

Kalle Lind översköljs av slösande härligheter i en stökig, men enkel story. 

RECENSION | MUSIKAL. Öppningsnumret till ”Pippin” på Malmöoperan är en varudeklaration där föreställningens nav, Lindy Larsson, utlovar ”magi!” och ”extas!”. Det infrias omedelbart. Larsson får strax sällskap på scen av kör, dansare, bara överkroppar, plymer, en skäggig man i klänning, en visuell generositet som hör cirkusen, tivolit och burlesken till. 

Pippin - Oscar Pierrou Lindén. Foto: Malin Arnesson

Och så fortsätter det, med gondoler och gummiankor. Det är storslaget och vildvuxet och queer (”Mina damer, herrar och ni som inte har bestämt er”!) och ganska oemotståndligt. Regissör Ronny Danielsson bjussar på extravaganza deluxe med extra allt och kostymör Camilla Thulin på paljettbonanza.

Lindy Larsson i centrum

"Pippin" hade urpremiär på Broadway 1972 och är inte helt lätt att artbestämma: en coming of age-story som också är en historisk fantasi som också är en metapjäs där fjärde väggen är insparkad och där skådespelarna medvetet kommer av sig och dånar in på fel ställen. Lindy Larssons figur, Spelledaren, är på en gång konferencier, föreställningen-i-föreställningens regissör, titelfigurens livscoach, personifierade samvete och ödesgud.

Fastrada - Nina Pressing i "Pippin" Foto: Malin Arnesson

Om det låter rörigt så är det i själva verket väldigt enkelt. Det här är show med alla reglage ställda på max. Som publik översköljs man med intryck och sorterar dem som man vill. I botten finns ett stycke faktisk historia om Karl den stores son Pippin, som enligt halvtillförlitliga källor var inblandad i ett uppror mot sin hårdföre far. 

 

Läs mer – Kalle Lind: Låten som fick Owe Törnqvist att ta avstånd från SD

 

Kring de få historiska rön som finns spinns så en serie tablåer om en ung mans tröstlösa sökande efter ett ”extraordinärt” liv (”Så du vill att ditt liv ska han en mening, Pippin! Det är väldigt ambitiöst av dig!”). Drömmen om det extraordinära visar sig snart vara både allmängiltig och banal.

Edward af Silléns översättning

Det är svårt att finna något att anmärka på i en så generös föreställning. Musiken är kanske av den förglömliga sorten, det vill säga den saknar krokar med hitkvalitet, men är effektiv och försätter oss gång på gång i den avsedda stämningen. Edward af Sillén gjorde nog inte heller översättningen på sin mest inspirerade dag: sångtexternas liknelser kunde ha varit fyndigare och rimmen hade kunnat rimma.

Att anklaga skådespelarna för att spela över är dock som att anklaga champagne för att vara berusande

Att anklaga skådespelarna för att spela över är dock som att anklaga champagne för att vara berusande: det här är, som väl framgått, inte nyansernas afton. 

Oliver Palm som Theo i "Pippin". Foto: Malin Arnesson

Förutom Larsson utmärker sig Oscar Pierrou Lindén (Pippin) och Nina Pressing (hans styvmor) och Johannes Wanselow (hans farmor), men de får alla finna sig i att hamna i skuggan av den lille pojken (Oliver Palm) som stjäl hela avslutningen.

Det är ingen föreställning för den som absolut vill ha det sobert sublima, men det är en föreställning för mig.

 

Musikal

Pippin

Av Stephen Schwartz och Roger O Hirson (manus)

Översättning Edward af Sillén  

Regi Ronny Danielsson

Malmö opera

Speltid 2.45 t.

 

Kalle Lind är författare och skribent på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "88 böcker du inte behöver läsa". 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!