Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Normalpippi

McMURPHY. Spelad av Rafael Pettersson - kolliderande kraftfält i maktkampen på avdelningen. Foto: Bodil Johansson

Fascinerande fräckt i farligt fågelbo - Martin Lagerholm roas och oroas med Moomsteatern.

GÖKBOET | Av Dale Wasserman | Regi: Ragna Weisteen I Moomsteatern

 

"Jag har jobbat på den här teatern i tolv år, och skulle gärna vilja ha ett par egna nycklar", säger Ronnie Larssons Hövding och lämnar salongen efter att ha befriat Rafael Petterssons elchocksbehandlade McMurphy från alla plågor. Slutscenen är laddad med innebörd och symbolik långt bortom Dale Wassermans dramatisering av Ken Keseys roman "Gökboet". Ty vårdinrättningars och förmyndares aldrig så motiverade och kanske också nödvändiga omsorger, kan också låsa in och förminska livet. Det känner inte bara pjäsens intagna psykpatienter till, utan också Moomsteaterns intellektuellt funktionshindrade skådespelare och Ragna Weisteen som nu roar och oroar sin publik med en fascinerande uppsättning på Södra teatern.

Att Moomsteatern är en teatergrupp som inte har pedagogiska eller terapeutiska utan konstnärliga mål som främsta syfte, är fundamentalt för förståelsen av den scenkonst som under 26 år drivits fram och utvecklats under Kjell Stjernholms och det senaste året Per Törnqvists och Suzanne Hellbergs ledning. Har den föresatsen någonsin varit så tydlig som i den här föreställningen? Den socialkritiska pjäsen om korrumperade maktstrukturer i psykvården - och på ett mer universellt plan individens kraft och sårbarhet - tangerar inte bara klassiska Mooms-motiv som utanförskap. Den vänder rentav på perspektiven och ifrågasätter skarpt den statistiskt "normala" världens människosyn i förhållande till "dårarnas".

 

Helga Bumschs scenbilder beskriver ömsom en kontrollerad anstaltsmiljö och ömsom suggestivt manifesterade hallucinationer. Mellan och runt dessa medvetandeplan kretsar numera sjuhövdade fasta Moomsensemblen med fyra medlemmar ur systergruppen Teater Teamus och tre gästskådespelare. Med olika innovativa grepp utnyttjar man hela salongen, fyller den med förtätade scener och koreografiska inslag, videoprojektioner och djärva fiktionsbrytningar, allt förstärkt av scentekniska finesser och Jan-Erik Sääfs expressiva ljudkulisser.

Weisteen har med fin känsla för de enskilda figurernas och skådespelarnas olika karaktärer låtit deras kontrasterande kraftfält kollidera, med den bittra maktkampen mellan Petterssons upproriske McMurphy och Birte Heribertsons nitiska syster Ratched i förgrunden. Föreställningen är framför allt en kollektiv triumf. Men förutom redan nämnda är Niclas Lendemars kuvade men frihetstörstande patient Billy och gästskådespelaren Nina Jemths söndertrasade Harding särskilt minnesvärda, i en uppsättning som fräckt och befriande vågar ta ut svängarna, utmana och bli farlig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!